FABIANS DAGBOK

författare: Fabian och matte Ulla

 December 2013

 
Hej "gammelmatte" Stina, mamma Celine, Charma och alla andra Tans & Tinsare!
 
Här kommer lite nytt från Fabian i Hässelby, ja så mycket stort händer det väl inte precis,(ja lite dramatik kanske ibland) men livet rullar i stort sett på som vanligt. Jag är numera fem år gammal,lugn och klok och världens snällaste hund tycker alla.

Men även en snäll och beskedlig hund som jag kan råka illa ut, och det gjorde jag för en tid sedan.
Här i trakten finns en stor vit hund av rasen Dogo argentino. Ivan heter han och fick snabbt tillnamnet Den förskräcklige av alla hussar och mattar i grannskapet.
Vi har alltid lyckats undkomma Ivan tills en dag...Jag gick helt stillsamt vid mattes sida bärande på en upphittad tom snusdosa när Ivan plötsligt kom utrusande ur buskarna och rasande kastade sej över mej! Hussen hade förlorat kontrollen och Ivan hade slitit sej!
Jag blev liggande på rygg och skrek i högan sky och bad om nåd, men Ivan lyssnade inte på det örat. Det blev världens tumult, matte fick Ivans koppel runt benen och ramlade omkull hon också och det var kanske tur i oturen för mej för nu fick Ivan plötsligt två objekt att ta sej an och passade på att slita sönder mattes jacka i förbifarten.

Hussen fick till sist tag i Ivan och stack i väg så fort han bara kunde utan ett ord och där låg vi på vägen jag och matte!
Matte kom upp först men jag låg kvar och gnydde och grät. Matte lyfte upp mej, men jag skrek och föll ihop som ett korthus.
I ett förfärande ögonblick trodde matte att mina ben var brutna. Matte fick bära mej hem och det var en pärs för henne för fastän jag inte är tjock så är jag stor och tung ändå.

Väl hemma visade det sej att jag i alla fall kunde stå på benen och halta runt. Jag hade fått en jättestor svullnad över höger skuldra, bitar av pälsen var bortslitna och vad värre var mitt ena öga var fullt av blod!!
Jag satte mej i ett hörn och skakade och grät. Oj, så chockad och ledsen jag var, och så ont jag hade.

Det var förstås fredagseftermiddag, så det blev en lång, orolig resa i rusningstrafiken till Bagarmossens djursjukhus. Jag hade fått ett hugg ovanför ögat men haft en otrolig tur, några millimeter till och jag hade blivit enögd ,sa doktorn!!
Svullnaden över skuldran var ett rejält blåmärke med märken efter tänder. Jag fick smärtstillande spruta, penicillinspruta, ögondroppar,salva och recept och eftersom doktorn ville kolla ögat flera gånger blev vi kvar hela sex timmar. Sen kunde vi äntligen lättade och 2500 kronor fattigare fara hem och i bilen kunde jag så till sist sjunka ihop och somna.

Hela natten låg jag blickstilla i min korg,och när matte tittade till mej då och då orkade jag bara röra lite på svanstippen.

Tack och lov, jag rehabiliterade mej snabbt, och som den coola kille jag är så har jag lagt hela historien bakom mej för länge sen och gått vidare med livet,men det kan man inte säga om matte inte.

Bara hon skymtar nåt vitt på avstånd tror hon att Ivan är i antågande och drar kvickt iväg med mej åt ett annat håll.

Vi gick och berättade allt för polisen, inte för att processa om pengar utan endast för kännedom. Det visade sej då att Ivan är ålagd att bära munkorg men det har hans husse struntat i!
Ja faktum är i alla fall att Ivan inte har synts till här på evigheter, så han kanske har sökt sej till andra jaktmarker!

En kväll i somras promenerade vi i skogen med min vän Jäger och hans matte. Jäger är en welsh spaniel som verkligen gör skäl för sitt namn, en riktig jägare är han. Men eftersom hans matte tycker, att jag har en sån lugnande inverkan på Jäger så kopplade hon loss honom från den långa lina som han annars alltid måste ha på sej i skogen.

Det gick så bra en lång stund, Jäger lufsade efter mej och nosade i buskarna. Men plötsligt, åh ve och fasa och utan föregående varning stod vi öga mot öga med ett vildsvin!

Den stackars grisen blev dödsförskräckt, vände på en femöring och försvann blixtsnabbt in i skogen. Min lugnade inverkan var som bortblåst på Jäger,som drog i väg allt vad han orkade efter grisen. Jägers matte blåste förgäves i sin visselpipa. Själv brydde jag mej inte alls, jag jagar inga djur inte ens katter.

Det blev långa oroliga minuter för oss, när vi stod kvar på samma ställe och väntade på att Jäger skulle komma tillbaka och till slut dök han upp, något slokörad och moloken, men helt oskadd.
Förmodligen och lyckligtvis hade han bara fått en skarp tillrättavisning av grisen som har en hel familj i skogen.
Nästa dag var Jäger sitt vanliga glada spralliga jag, men nu fick linan sitta på för säkerhets skull.

Mitt stora intresse utomhus är att hitta saker och bära med mej hem eller till närmaste soptunna. Och nu har vi sett på TV att det har blivit så populärt att lära hundarna plocka skräp och hålla rent i naturen. Det har blivit en riktig trend.
Det har jag hållit på med i åratal så den verklige trendsettern, nej trendcockern menar jag förstås,det är jag det.(Där fick vi till det va?)

Matte har sparat alla burkar och flaskor som jag burit hem och pantade för hela 60 kronor för en tid sen.
Husse som är smålänning är nöjd och belåten med att jag drar mitt strå till stacken och bidrar till min försörjning.
 
Jag är mycket fokuserad på att leta saker och bära hem eller till soptunnan, hittar jag nåt intressant att nosa på släpper jag mitt fynd och nosar klart,men sen är jag noga med att jag får med mej grejen när vi går vidare. Jag är mycket ordentlig. Inget slarv här inte.

 
Och för att fortsätta att skryta så måste jag tala om att jag är otroligt populär bland hundflickorna, dom flockas alltid runt mej som flugorna kring en sockerbit.
Min största och mesta beundrarinna är Belinda. Belinda är en briard, stor som en liten häst. Hon bor i huset bredvid och brukar stå på balkongen och yla för full hals när vi går förbi. När vi möts ute överöser hon mej med blöta pussar, jag blir så generad.
Själv är jag mycket försiktig med tjejer, lite svårflirtad och oåtkomlig och aldrig burdus och det verkar vara en taktik som går hem hos brudarna.

 
Ja nu är det jul om två dagar och vi ska pyssla lite med förberedelserna. Matte hotar med att jag ska bada och schamponeras ikväll, det tycker jag är helt onödigt, hoppas hon ångrar sej, vi får se.

Sen ska vi väl försöka slutföra den här långa "romanen", matte har lite svårt för att begränsa sej och sätta stopp i tid. Det trista är att matte har lyckats klanta till det och förstört en massa bilder på mej när hon skulle föra över dom från telefon till datorn.
Hon är inte så tekniskt begåvad matte.

Bl.a var det ett foto,där jag ligger i gräset i somras med en livslevande trollslända på nosen. Åh,det var ett så fint kort, ni får försöka tänka er hur fint det var, och hur otroligt snäll jag är mot allt levande, jag skulle aldrig få för mej att hugga efter några flygfän eller nåt annat heller för den delen.
Ja, det var så synd att det kortet försvann. En sån tur lär aldrig komma igen,att få till en sån lyckad bild.

Några dagar senare: Julen är över, och snart är det nyår. Jag slapp bada,matte tyckte det var onödigt för i det här tråkiga skitiga vädret måste jag ändå duscha tassar och mage flera gånger om dan ibland, så det får räcka med det.
Vi längtar så efter snö och lite lagom kallt.

Nu avslutar vi äntligen vår långa berättelse och önskar alla ett Gott Nytt År 2014
 
      FABIAN

December 2012
 
Vovvsan på er mamma, syrran och alla Tans & Tinsare både fyr- och tvåbenta!
 

Hörde att ni ville ha ett livstecken från mej "gamle" Fabian i Hässelby. Tack för det, roligt att ni minns mej (men det är nog mest "gammelmatte" Stina, tror jag). Nåja, jag mår bara bra, det är full rulle hela tiden fast jag har blivit hela fyra år.
Tiden går fortare och fortare, ju äldre man blir (säger matte).
 
Jag har växt upp till en lugn och stabil kille, duktig och klok är jag också (om jag får säga det själv) och jättesnäll mot allt och alla.

Står ut med det mesta, alltifrån klängande och jobbiga valpar till uppkäftiga, kaxiga och ohyfsade unghundar. Aldrig har det kommit ett ont ord från mej inte. Matte tycker nästan att jag ibland är liiite för snäll och tålmodig, och att jag kunde säga ifrån när det blir allt för bråkigt, och ungtupparna försöker rida på mej, men nu är det så en gång för alla, att är man pacifist så är man, punkt och slut!

Små hundar som brukar skälla och bjäbba och bli rädda och springa och gömma sej för andra,kommer alltid glatt fram och kastar sej om halsen på mej, och alla mattar och hussar är så imponerade över att det kan finnas så snälla hundar som jag. Jag tycker man ska vara försiktig med dom små och inte skrämmas.
 
När matte härom dagen stod och tittade i ett skyltfönster, satte jag mej ner och tittade ut mot torget. Matte vände sej om och såg att jag satt och viftade vänligt på svansen. Ungefär en halv meter ifrån mej satt en kråka, som jag känner väl, hon brukar komma när vi är ute och få smaka lite av mitt godis, jag jagar aldrig bort den utan delar gärna med mej. Vi är goda vänner.
 
Ja, nog är jag en speciell hund alltid, i somras simmade jag bland änderna och deras ungar i Mälaren, dom var alldeles inpå mej, inte ett dugg rädda, de verkade fatta att jag är en vänlig själ. Nån vidare karriär som jakthund blir det nog aldrig för mej inte.
 
Tack och lov har matte slutat att dra ut mej klockan sex på morgonen. Hon gav upp till sist, när hon fattade hur morgontrött jag är. Men jag är noga med, och ser alltid till att hon kommer upp klockan sex, (klockan kan jag). Då hoppar jag upp i sängen och slickar och krafsar på henne. Sen får hon sitta där med sitt kaffe och sin tidning, och jag sträcker ut mej och sover lugnt vidare minst ett par timmar till. Husse och jag tycker om att ta det lugnt på mornarna.
 
Men dagens långpromenad håller jag styvt på, då är vi ute i nästan tre timmar. Vi har gott sällskap med andra hundar, pensionärer och övriga lediga hundägare. Vi vandrar i vår skog och leker på den stora ängen. Själv leker jag numera bara med valpar.
Min gode vän Cliff, som är en grand danois och jag brukar gå lite för oss själva och filosofera och utbyta erfarenheter. Cliff är en bra kompis som har full koll på hundsällskapet. Han säger alltid till om något blir fel, ingen sätter sej upp mot Cliff inte.
 
Ibland är vi ett gäng, som lägger lite spår, ibland får jag leta upp matte som gömt sej i skogen. Jag är väldigt duktig och läraktig, tycker alla, och om det nu inte vore för att matte och husse är så gamla och lata, skulle jag kanske kunna göra karriär på banorna jag också. Jag vet ju att mina syskon och halvsyskon är väldigt duktiga, men vi är så nöjda ändå. Husse och matte tycker att dom drog en riktig vinstlott den gången för snart fyra år sen, när dom fick ta hand om mej. Och jag trivs rätt bra med mina gamlingar.
 
Av olika skäl har vi inte varit så mycket på landet i sommar vilket matte tycker är skönt. 

Det finns nämligen gott om VARGAR som smyger runt stugorna däruppe, och när en varg helt fräckt promenerade in på en grannes tomt, (trots att flera människor befann sig där) och bar iväg med husets gamla katt, fick matte stora skälvan!

Jag blev bevakad som av värsta Säpo, fick inte ens gå bakom huset utan bevakning. Springa och plocka bär och svamp i skogen var uteslutet, kopplad nästan hela tiden var jag, nej det var inte alls kul att vara där så hårt hållen som jag var.

Matte har alltid tyckt ,att det ska få finnas vargar i skogarna, men nu börjar hon allt att vackla lite på den punkten.
Men hemma i vår skog är det lugnt, inga vargar, och vildsvinen har simmat tillbaka hem till Ekerö. Rådjur och harar har vi gott om ,men som ni vet är jag ingen jägare, så dom får vara för min del. En hoprullad igelkott nosade jag på en gång. Det tänker jag inte göra om.
 
Ja, det blev mycket skrytande om min förträfflighet. Har då inte detta praktexemplar till hund några avigsidor ,undrar ni kanske. Jo, men det är matte som tycker det, själv skulle jag inte kalla det för en avigsida precis.

Aldrig har jag haft en sån snuskig hund som du, säger matte och grälar på mej när jag sticker iväg och rullar mej i allehanda kadaver och skit!Helst sån skit som de tvåbenta lämnar efter sej i skogen runt joggingspåren.

Matte hotar med att ställa sej och dela ut bajspåsar till löparna. Hon håller mej på armlängds avstånd när vi går hem, och det blir raka vägen till badrummet, mycket duschande och schamponerande stup i ett.

Jag är nog Sveriges mest välschamponerade hund, tänk att man aldrig kan få lukta riktigt gott nån endaste gång!
 
Ibland får jag komma in och leka med grannens dagbarn. Jag fullkomligt älskar barn och vill aldrig gå därifrån. Matte måste slita mej från alla ungar, och jag sätter mej utanför deras dörr med huvudet på sned och gnäller och försöker krafsa på dörren.

Jag har tre labradorkompisar som vi träffar nästan varje dag, och då är det full fart i skogen. Labbarna kutar och letar efter nåt ätbart att glufsa i sej, och själv letar jag som sagt efter andra godsaker.

Jag är inte så mycket för mat. Matte försöker locka mej med allt möjligt men det har hon inte mycket för. Häromdagen nobbade jag t.o.m. älgstek. Men när jag blir riktigt hungrig äter jag med god aptit, fast det händer förstås inte så ofta. Runt mina mat och vattenskålar finns det aldrig nåt spill, jag har ett mycket fint bordsskick.
 
När vi var till veterinären och vaccinerade mej för en vecka sen hörde jag att matte pratade med doktorn om min säregna inställning till mat. Doktorn klämde på mej överallt, och tyckte att jag var en riktig snygging, välmusklad och slank.
Så där ska en hund se ut, sa doktorn. Hoppas nu att matte lugnar sej och slutar truga, jag äter det jag anser att jag behöver, inte mer. Jag har nämligen bestämt mej för att inte bli fet.
 
Lika försiktig som jag är med mat är jag med mina leksaker. Under mina snart fyra år här i huset har jag inte förstört eller bitit sönder en enda pryl. De saker som jag fick när jag flyttade hit är lika fina än i dag. Jag bär runt dem och lägger dem här och där, men alla är hela. Matte tvättar dem bara då och då.
 
När vi promenerar för oss själva på parkvägarna här ute, ägnar jag mycket tid åt att leta skräp. Jag är en riktig miljöaktivist! Det har blivit en livsuppgift för mej att hålla rent i naturen. Alltid bär jag på nåt som folk bara tappar eller kastar efter sig, burkar av alla de slag, förpackningar, kapsyler, snusdosor, vantar, nappar mm mm.

Här kan man hitta allt, jag har faktiskt hittat en femkrona en gång som matte var kvick att sno ifrån mej.
Numera sen jag blivit stor och förståndig, sticker jag inte iväg med grejerna för att retas med matte, utan släpper dom vid närmaste soptunna för att sedan fortsätta med jobbet och leta efter nästa sopa. Killarna som tömmer soptunnorna här har uppmärksammat mej och mitt idoga arbete och lovat skaffa mej en specialdesignad gul väst som det står "Parkarbetare" på. Det ser jag fram emot!
 
Min vän Sven labrador är en riktig hejare på att ragga brudar. Han kan dra iväg hur långt som helst för att hitta en. Själv tar jag det lugnt med tjejer, har jag en gång blivit avsnäst, så är det inte lönt att dom kommer och bjuder ut sej när dom är på det humöret heller.
Jag nosar inte på dom ens, en gång ett nej är alltid ett nej för min del, så försök inte med mej!

Jag sätter mej bredvid matte och tittar åt ett annat håll. Än har jag inte träffat den rätta. En av mina bekanta stack i väg en dag i skogen efter en tjej, och fick hämtas nästa dag i Upplands Väsby, hur han nu hade hamnat där. Tur att det hela slutade lyckligt.
Men från och med nu är det slutraggat för den killen, om ni förstår vad jag menar. Matte tycker att det är bra att jag är en blyg och försiktig och eftertänksam hund.
 
Ja snart är det jul igen, men idag faller det eviga, kalla novemberregnet utanför fönstret och vi ska ta vår eftermiddagsrunda.

Det här blev ju en förfärligt lång historia, "gammelmatte" får väl bestämma, om vi ska plåga omgivningen med den, kan undra om nån orkar läsa allt detta.

 
 Många kramar till alla Tans & Tinsare, mamma, syskon, halvsyskon, min systers barn, Pettson, "gammelmatte" Stina,"gammelhusse" Billy, grabben  Eddie m.fl. Alla nämnda och ingen glömd
 
Er Tillgivne

FABIAN

Fabians dagbok nr 2