30 november 2009

Sista avsnittet...

Hej,hej!
Jag har fyllt ett år och blivit firad med tårta,presenter och ja må han leva.

Man får lov att konstatera, att jag nu börjar bli en stor kille. Men jag är lika gladvild som vanligt och busig och bångstyrig. Mitt barnasinne har jag i behåll. "Och måtte du få ha det länge,länge", säger matte, som gillar glada tokar.

När jag var på utställning i Tumba för en tid sedan, hade jag inte den minsta lust att visa upp mej från min bästa sida, man får väl nästan säga, att jag gjorde fiasko istället. Mina stackars handlers hade det nog ganska svettigt på banan.
"Valpig och okoncentrerad, behöver tid att samla ihop sig" stod det bl.a. i protokollet. "Samla ihop sig" det låter knepigt. Hur gör man då, är det svårt? undrar jag. Ja, vi får väl se, om jag vågar mej på nån mer utställning, men först måste jag försöka samla ihop mej. Det blir nog lättare sagt än gjort det.

Avslutning har vi också haft på lydnadskursen, det har gått rätt så bra, jag skärpte till mej mot slutet, lite har jag lyckats lära mej, men jag är ingen champ än på ett tag förstås. Men vi tragglar vidare och är redan anmälda till fortsättningskurs i vår, och sen är det bara att fortsätta med nästa och nästa och nästa.....

Det blir nog minst två år i varje klass för dej, säger husse, som alltid ska vara lite pessimistisk och inte har nån större tilltro till mattes uppfostringsmetoder.

Matte hon tycker att jag är såå klok emellanåt. "Det verkar som om Fabben har en speciell känsla för när han behöver vara extra förståndig" säger matte till husse. "Det har jag faktiskt märkt flera gånger". "Ja du kan då alltid få till det" suckar husse misstroget, som den realist han är.

Jag lekte med tre springertjejer en dag (söta, men ganska malliga) Dom hade många fina meriter av alla de slag, som vi fick höra om. Och många goda och välmenta råd och tips fick matte, om hur hon skulle bära sej åt för att få ordning och lydnad på mej.

Plötsligt dök ett rådjur upp, och vi sprang iväg efter det alla fyra, men gissa vem som kom tillbaka, när min matte och deras husse ropade på oss, ja inte var det springerflickorna inte!
Men hör och häpna, jag vände direkt och kom och satte mej snällt bredvid matte. Oj, vad springerhussen blev imponerad. Han fick sticka till skogs och leta efter sina, arg som ett bi var han, och Gud vet, när han fick tag i dom, vi hade i alla fall inte tid att vänta.
Och matte blev förstås extra belåten och kaxig, som hon så lätt blir, när vi nån gång lyckas visa oss på styva linan. Ja,visst är jag både klok och oförutsägbar emellanåt? "Bäst när det gäller", (ja inte alltid förstås, man kan ju inte vara på topp jämt)

Matte kände sej lite lugnad av att jag valde att komma tillbaka så snabbt, för här på våra ängar är vi omringade av rådjur ska ni veta, det är tre familjer med flera medlemmar i varje, så alltid när vi är ute, träffar vi på några, och inte är dom ett dugg rädda för oss heller. Dom står helt stilla och vägrar flytta på sej när vi kommer, så det är alltid vi ,som får gå undan. Bockarna rister på sina hornbeprydda huvuden och skrapar med klövarna och ser riktigt ilskna ut när dom ser mej. Kanske känner dom på sej att jag har en rådjursklöv liggandes hemma i frysen. Lite upphetsad blir jag när vi möts. Jag har ännu inte riktigt bestämt mej för, hur jag ska göra, jaga eller inte jaga, det är frågan. Men jag tror nog att det är säkrast att låta bli. Matte är bekymrad och ser sej alltid oroligt omkring när vi är ute, hon är så rädd för att jag ska sticka iväg.
Rådjuren här är mångas ögonstenar, så den hund som jagar dom blir inte populär, utan får ett riktigt dåligt rykte istället och det vill inte matte att jag ska få. Hon är väldigt mån om mitt goda rykte.
"Det borde vara skottpengar på dom dj-a hundarna och helst på deras ägare också" har jag hört en elak gubbe fräsa. Hu,så hemskt!
Men koloniträdgårdsfolket tycker tvärtom, dom vill hellre ha skottpengar på rådjuren, så det är oavgjort, kan man säga.

När vi tränar apportering, och lilla Elin 3 år ibland vill kasta min boll eller dummie, så springer jag omedelbart och hämtar apporten och lägger den framför Elins små fötter, och sätter mej lugnt och stilla och väntar på att hon ska kasta den igen.
Då tycker matte, att jag är så klok och förståndig. Med matte försöker jag alltid krångla lite, när vi apporterar, men aldrig med Elin inte. "Ja, tänk vad du har mycket att lära av en 3-åring", retas husse, när matte berättar om, hur duktig jag är.

Varje vardagsförmiddag träffas vi ett stort gäng glada hundar med mattar och hussar och promenerar i skogen eller leker på vår stora "Hundäng", där det är fritt fram för oss att springa lösa och busa och leva om.

Minst i gänget är minipudeln Rambo, och störst är leonbergern Pyret. Passande namn på dem båda två, eller hur? Däremellan är det hundar av alla storlekar och kulörer och åldrar, äldst är storpudeldamen Ebba 12 år, som alltid håller sej på lite förnämt avstånd från oss andra. Kommer vi för nära, drar Ebba upp överläppen och visar tänderna, och det räcker, för att vi ska hålla oss undan. Som mest kan vi vara femton stycken på ängen, och goda vänner är vi allihop, och vi har så roligt.

Pyret är den kloka ordningsmannen i sällskapet, och när vi "ungtuppar" blir för bråkiga och busiga går Pyret fram och ryter till med sin barska och mullrande stämma och då blir det genast ordning i leden. Det ser ganska kul ut, tycker matte. Alla har vi så stor respekt för den snälla men stränga Pyret, och vi sätter oss ner lugnt och stilla ett tag innan vi drar i gång leken igen.
Jag fick fatt i ett långt gummiband som matte inte lyckades ta ifrån mej eftersom jag sprang undan hela tiden och retades, men då ryckte Pyret in och sa ifrån på skarpen, och jag släppte bandet bums, så matte kunde ta det. Ja,det är tur att Pyret finns och kan hjälpa mattarna och hussarna att hålla reda på oss. Dom har väldigt roligt åt att iaktta den intressanta dynamiken i vår grupp.

"Du ska inte tro, att livet bara består av lek och nojs" säger husse till mej när vi kommer in, så på eftermiddagarna blir det träning på allvar, och det är "sitt och ligg och stanna kvar- kom och gå fot-sök och hitta- apport och loss- och hit och dit- och hej å hå. Ja det är ingen måtta på allt man ska kunna.
Titta åt några andra hundar är inte till att tänka på. Husse, han ryter värre än Pyret, och då är det bäst att lyda, och det gör jag. "Lek har sin tid, och allvar har sin tid" säger husse vist.
Jag blir så trött, så trött efter min träningsexercis, så jag måste lägga mej och sova en lång stund, när vi kommer in.

En sak till måste jag bekänna: Jag har börjat så smått att intressera mej för tjejer.
Matte tycker, att jag är på tok för ung för såna dumheter, jag kan ju inte ens lyfta på benet riktigt än, men nu står jag ändå här i fönstret och spanar in min absoluta favorit,labradorflickan Selma.

Jag kan inte låta bli att gnälla och gny när jag ser henne svansa iväg över ängen.
Matte oroar sej för, att jag kanske blir en riktig raggare med tiden. Jag har visat lite såna tendenser, en dag drog jag iväg efter en pudelfröken
(snygg, aprikosfärgad liten sak) och struntade blankt i att matte ropade och skrek för full hals efter mej.
Matte fick gå och hämta mej, och jag fick en riktig utskällning av henne för att jag varit så olydig, men jag viftade bara på svansen till svar, och såg lika glad ut som vanligt. En cocker låter sej inte nedslås så lätt.

"Med en god lydnad kan man lösa det där som du kallar raggarproblem" har jag hört husse säga till matte. Hmmm...jasså....Jag undrar jag, det kan nog bli lite si och så med den saken. Vi får väl se. Men husse han tror benhårt på, att alla hundar kan och ska lära sej lyda i alla väder, även en vild och envis kille som jag. "Det är bara att kämpa på, man får aldrig ge upp". Så säger husse, och därmed basta.

Ja, nu när jag börjar bli en vuxen hund och den lyckliga, ansvarslösa barndomstiden är förbi, har jag beslutat mej för att lägga ner min dagbok. Det är nog dags för det nu, allt har en ände.

Det som från början var tänkt som en liten rapport till "mormor" Stina från min första natt i Hässelby när jag bara var åtta veckor gammal, fortsatte sen av bara farten. Jag och matte kommer nog att fortsätta skriva lite ibland, men nu blir det bara för byrålådan.
Nu tackar vi för oss ,och vi tycker att det är så roligt, att några har velat läsa om mina öden och äventyr från mitt första levnadsår.


 Ha det så bra ni alla därute!!
Hej hopp i galopp!!

  FABIAN och matte Ulla  

 24 september

Drama i natten.....

Hej, hej!

Nu är hösten här. En solig septemberdag for vi till Vrena. Jag skulle få hälsa på min gamle farfar Berra för första gången. Farfar är en distingerad grånad herre som fyller 15 nästa gång. Han kom ut på trappan och välkomnade mej med vänligt viftande svans. Vi gick en liten runda i trädgården bara vi två, innan farfar drog sej tillbaka till sin korg för att vila. Det var så roligt att få träffa farfar och alla de andra i den stora Jutrixfamiljen.

Så har vi varit i stugan och pysslat lite inför den stundande vintern. Jag har hjälpt husse att höstgräva i grönsakslanden.

En kväll kom den snälla grannen in med ett stort älgben till mej. Han hade varit norrut på jakt och fällt en stor älgtjur berättade han och tyckte att jag skulle få smaka på ett rejält ben.

Himmel, det är ju en meter långt, sa matte, som alltid ska överdriva lite, men stort var det, och tungt och fullt med köttiga, smaskiga slamsor.
Jag blev jätteglad!
Ja, han kan ju inte ligga ute i regnet och gnaga på det sa den förstående grannen. Matte såg måttligt förtjust ut när han la ner det stora benet på köksgolvet. Men desto mer förtjust blev jag. En sån fin present har jag inte fått i hela mitt liv!

Benet och jag blev oskiljaktiga den närmaste tiden. När vi skulle gå på promenad, fick matte nästan slita mej med våld från benet, och gissa om jag hade bråttom hem.

På kvällarna baxade jag benet runt på köksgolvet. Men vad du håller på, sa husse, det går ju inte att få en lugn stund härinne. Och så tog han benet ifrån mej och la det utanför ytterdörren. Jag satt och "grät" en stund vid dörren, men till slut gav jag upp och gick och la mej.

Efter ett par dagar hade matte fått nog: Nej nu börjar det lukta skunk här sa hon, det är dags att kasta bort benet!
Jag for upp från golvet med ögon och öron på skaft.

VA???!! KASTA BORT????  Min käraste ägodel som jag tänkte få ta med mej hem till Hässelby.

Husse tog med mej på en biltur, och när vi kom hem, var benet borta.
Jag nosade runt en stund på köksgolvet, men nu luktade det bara såpa. Jag suckade djupt och kröp ner på min dyna. Se här, här får du en morot att trösta dej med, sa matte. Jaha, det var då en klen tröst. Jag gnagde håglöst på moroten.
Det verkar som om han har funnit sej i att benet är borta, sa matte.
Tror du ja, tänkte jag.

En dag gick vi ut i skogen, det var lingonröda tuvor överallt.

Matte envisas alltid med att sjunga när vi går ensamma i skogen. Jag blir som tokig, när matte börjar sjunga, hoppar upp och slickar henne vilt i hela ansiktet i ett fåfängt försök att få henne att sluta. Men förgäves, hon bara fortsätter och fortsätter. Du får faktiskt vänja dej vid min sång, säger hon, du har inget val ser du. Nej så är det tyvärr, allt måste man tydligen  vänja sej vid.
Det duggregnade lätt i lingonskogen.

I´m singin´in the rain klämde matte i med för full hals så det ekade i alla väderstreck.
Jag sjunger för att hålla björnar och andra vilda djur på avstånd förstår du, sa hon. Och nog kan jag gott begripa, att dom håller sig på avstånd. Dom springer nog all världens väg när dom får höra den pipan ljuda över skogen.
Själv borrade jag ner huvudet så djupt jag kunde i lingonriset för att försöka slippa lyssna på olåten

Jag är en mycket musikalisk hund annars som gärna lyssnar på Mozarts vaggsång på min speldosa. Den har jag fått av Kalle som har vuxit ifrån den för länge sen.

Men nästan en hel hink lingon rafsade vi ihop till ackompanjemang av mattes truddeluttande, och någon björn hade inte vågat sej fram.
Nej, nu är jag både hes och trött och min repertoar är slut så nu går vi hem, sa matte till sist.
Åh, tack och lov, tänkte jag lättad.

På hemvägen fick jag springa lös. Inga utflykter på egen hand bara sa matte, nu håller du dej nära mej. Och jag var så duktig, sprang en liten bit före och nosade runt på skogsstigen, och så stannade jag och väntade in matte, så hemfärden gick bra, jag fick en massa beröm.

Nu hade vi kommit fram till sista natten i stugan, i morgon skulle vi fara hem.

Den natten vaknade matte av att jag stod vid dörren och gnydde. Klockan var nästan två. Jaså behöver du gå ut, sa hon. Ja visst, jag viftade ivrigt på svansen. Måste kissa!

Det var svart som i en säck ute, och regnet öste ner. Innan matte i sitt yrvakna och omtöcknade tillstånd hann få på mej halsband och koppel, (hon vill helst ha mej i koppel när det är mörkt), smet jag ut i den svarta, regniga natten.
Matte stod lugnt kvar i dörröppningen och väntade på att jag skulle "göra färdigt", men jag kom inte tillbaka. Matte till att ropa och hojta, men nej, ingen Fabian!

Med stövlar, regnkappa och ficklampa sprang matte runt och ropade och letade efter mej. Jag hörde från mitt ställe inne i skogen, att hon väckte husse och fick igång honom också. Nu var dom snart ute båda två och sprang runt i det kolsvarta regnet.

Matte lät alldeles gråtfärdig och målade upp det ena skräckscenariot efter det andra: Hade jag blivit överfallen av ett vilt djur? (finns inga, dom har du skrämt bort med din sång matte) hade jag kommit ut på landsvägen och blivit påkörd? (inte en bil på vägen så här dags) hade jag drunknat i ån??!!(men jag kan ju faktiskt simma)

Matte lyckades till och med hetsa upp husse som annars vanligtvis behåller sitt lugn.

Men snälla nån, nu ringer dom väl till polisen snart också tänkte jag.

Skulle jag kanske skälla och ge mej tillkänna? Men nej, jag måste klara av det här först. Var det verkligen nödvändigt att köra in benet under en så stor sten?? Jag slet och drog, och tiden gick.

Jag springer till sjön, skrek matte med gråten i halsen.
Men snälla matte, använd insidan nu. Fattar du inte var jag är? Jag är här inne i skogen och försöker ta tillbaka min rättmätiga egendom som du har tagit ifrån mej.

Matte sprang mot sjön, husse stod kvar på gården. Stackars matte hon halkade och föll omkull på den såphala träbron över bäcken.
Men puh, äntligen fick jag loss benet och kunde börja dra det hemåt, men fort gick det inte. Jag måste stanna och vila och ta nya tag nästan efter varje meter.

Kom tillbaka! ropade husse till matte, så får du se vem som kommer här!

Och vilken syn!!  Vem kommer släpandes på sitt stora älgben inifrån skogen om inte Fabian i egen hög person.
Jag var genomblöt in på bara skinnet, oj vad jag hade fått jobba och slita, ni skulle bara veta ,men här har ni mej nu äntligen. Jag vispade glatt med svansen, så vattnet skvätte och yrde.

Matte skrattade och grät om vartannat och kramade mej och grälade på mej samtidigt, helt på tvärs emot alla regler. Vi gick in, jag fick ta benet med mej. Jag blev torkad och frotterad. Husse tände en brasa i spisen. Åh,så skönt det var att få komma in och vila sej i värmen. Jag sträckte belåtet ut mej på min fäll framför spisen med benet inom bekvämt räckhåll.

Men hur kunde du hitta benet som jag gömt så noga och efter så lång tid, sa matte förundrat. En hel vecka har ju gått? Och varför just nu, mitt i natten?? Ja se det är min egen lilla hemlighet det. Sånt kan du aldrig förstå dej på kära matte.

Jag tycker, att du framför allt varit väldigt olydig, sa husse strängt. Här låter du oss springa oroliga och leta efter dej  i svarta natten och hällregnet. Du ska komma ögonaböj när vi ropar på dej hur upptagen du än tycker att du är. Det här får absolut inte upprepas!
Inget mer nattsudd för din del, har du förstått?? Din matte är alldeles för snäll och släpphänt mot dej, det är nog dags för mej att börja ta tag i din uppfostran på allvar nu, och då blir det andra bullar av, slutade husse sin predikan.

Ja ja, andra bullar, oj, oj ,oj jag slokade betänkligt med huvudet, och lite skamsen var jag. Jag brukar faktiskt lyda för det mesta men det här var ju ett extra skarpt läge ,om ni förstår vad jag menar. Operation "Rädda älgben", Fabian på hemligt uppdrag i natten.

Det var egentligen mitt fel som inte hann få på honom kopplet, försökte matte urskuldra mej.
Spelar ingen roll sa husse, han ska lyda med eller utan koppel. Men i morgon bär det av hem till lydnadskursen igen.

Ja oj då, visst ja, lydnadskursen, den hade jag så när glömt. Och jag som gjorde bort mej så gruvligt förra gången. När vi skulle sitta stilla och lugna en stund bredvid våra mattar och hussar, passade jag på att ta mej en vända upp på en närliggande fotbollsplan och jaga boll.
Som tur var, var det bara träning som pågick där, så det blev ingen större skandal.

Spelarna skrattade bara åt mej. Matte skrattade inte. Men jag lovar att jag ska skärpa mej till nästa lektion, så du slipper skämmas för mej igen matte.
Jag ska verkligen hålla mej i skinnet och försöka göra mitt allra bästa, men ett ni ska veta:Jag har såå svårt för att sitta stilla, usch så tråkigt det är. Annars är jag rätt så duktig på kursen, tycker jag själv i alla fall.

Jo, du börjar bli en stor kille nu, sa husse. Det är hög tid att vi får lite ordning och hyfs på dej.
Ordning och hyfs, det låter inget vidare kul, kan det verkligen vara nåt för mej tro??

Ja, du ska ju snart på träff med dina syskon, och jag kan tänka mej att "mormor" Stina planerar för gruppfoto då, och då lär vi väl få limma fast dej på trappan, sa husse.

Sen gick vi och la oss, jag sov så gott och snarkade i högan sky.

Nästa dag när jag satt säkert instängd i bilen med allt annat pick och pack, såg jag hur matte smög iväg med mitt ben.
Jag slängde ut det i sjön, hörde jag att hon sa till husse. Men då var vi redan på väg mot Hässelby, och inget kunde jag göra.

Jag suckade, rullade ihop mej och somnade.

Ha det så bra i höstmörkret alla mina vänner!!

FABIAN

13 augusti

      Sommarbrev.....

Hej,svejs!!

Här kommer lite sommarhälsningar från vildhunden Fabian. Ja,matte tycker att jag blivit alldeles förvildad här på sommartorpet, jag flänger runt dagarna i ända i skog och mark och hittar på allt möjligt kul.

Jag är skitig och jordig och blöt och full med skräp och tovor, och varje kväll ställer matte mej på bordet och kardar och kammar och reder ut mina tovor.
Själv tycker jag, att det är en helt onödig procedur, men efter en del protester finner jag mej i behandlingen, men nästa dag ser jag likadan ut igen så vad är det egentligen för mening med det hela, undrar jag.

Jag ägnar mycket tid åt att gräva, jag har nämligen fått en egen rabatt av husse. Den ska ändå bort, sa husse, så du kan få rumstera om i den så länge, mot att du ger sjutton i dom andra odlingarna. Jag lovade och skakade tass med husse.
Och allt vad jag hittar gräver jag ner i min rabatt.

Dom åt pizza här en dag och jag fick en kant som jag omsorgsfullt grävde ner.
Efter några dagar när jag kände mej hungrig, tog jag fram och åt upp den. - Usch vad äckligt ,åmade sej matte, men jag tyckte det var delikat.

Men en dag blev det ett riktigt rabalder må ni tro! Vi fick en stor vildfångad lax av en granne. Han la den ifrån sej lite slarvigt på en bänk i lagom noshöjd för mej. När dom sen kom ut för att beskåda fisken var den borta. Själv låg jag på gräsmattan och såg oskyldig ut, men min jordiga nos avslöjade mej

Matte rusade iväg till min rabatt, men tror du verkligen, att jag är så dum matte, tänkte jag, så lätt ska ni inte få det. Nån lax fanns det förstås inte i rabatten, men matte hittade sitt läppstift där istället och blev jätteglad för det, som hon letat och letat.

Jag hoppade upp på trädgårdssoffan och hade riktigt roligt åt allihopa som sprang som yra höns och letade.

Så jobbigt som jag hade haft med att släpa iväg den stora, tunga fisken!
Djupfryst var den också, den kom ända ifrån Norge förstår ni. Inte tänkte jag avslöja vad jag gömt den i första taget.
Men till sist började jag tycka synd om matte och husse, det var ju lite skämmigt för dom inför grannen förstod jag så jag hoppade ner och gick till jasminbusken med matte hack i häl och där, ja där under busken låg laxen till hälften begravd.
Bara det stora huvudet stack fram. Men så klok han är, sa matte och kramade och pussade mej! Tänk att visa oss var han gömt fisken, du är fantastisk Fabbe, berömde matte.

Då tycker jag, att du som är så fantastiskt klok, kan visa var du har gjort av min högra träsko, sa husse och blängde anklagande på mej. Ja men den ligger ju i granhäcken, tänkte jag och sprang dit och hämtade den och husse blev alldeles stum.

Laxen hade inte tagit nån större skada, vi grillade den sen, och jag fick naturligtvis smaka en bit, fattas bara annat, utan min hjälp hade det inte blivit nån lax på grillen.

Barn har vi haft gott om här, och det är min största lycka, när jag får leka och brottas med dom. Vi leker kurragömma, och jag får leta upp dom en efter en, åh så kul vi har!

Men när dom skulle spela kubb fick jag inte vara med, dom påstod, att jag saboterade spelet, så jag fick sitta med matte i hammocken och titta på bara. Du får sitta på utvisningsbänken Fabbe, sa dom.

Med Kalle 9 år har vi gjort flera utflykter, en älgpark, en strutsfarm, en fäbod och en gruva har vi besökt (jag kan verkligen rekommendera strutsglass, mums).

Det är en fröjd att ha mej med överallt, tycker matte, glad och social som jag är. Men älgarna och strutsarna fick jag bara titta på genom bilfönstret.

Jag har fått en spårsele också, och vi har lagt lite spår. Jag är mycket duktig! En dag la vi nästan ett viltspår. I brist på blod fick det duga med blodpudding som matte gömde på stenar och under barken på tallarna. Spåret kröntes med en bit älghorn, och jag satte full fart, allt hittade jag och fort gick det, inget maskande här inte, rakt på bara. Och då ska ni veta, att det tog en bra stund mellan att spåret las och jag släpptes på. Husse som förstår sej på sånt här gav mej med beröm godkänt!

En dag plockade vi blåbär och kantareller i skogen, vi hittade massor. När vi till sist kom ut på landsvägen drog matte en suck av lättnad. Hon är ingen vidare skogsmänniska matte, men nu, väl ute på landsvägen, då hände det. Det brakade och knakade bakom oss!
Ut på vägen klev en älgko med kalv. Jag trodde matte skulle falla död ner. Men som tur var, istället satte hon full fart och satte personligt rekord i löpning, och med mej stretande emot i ena handen och blåbär och svamphinken i den andra så kan ni tänka er, hur det såg ut!

Först framme vid vår infart vågade matte vända sej om. Älgarna stod kvar på samma ställe och glodde förvånat efter oss. Men matte,tänkte jag, häromdagen såg jag, att du stod och klappade en älg med jättehorn i älgparken, och nu beter du dej som en riktig tossa,jag fattar inte den logiken riktigt.
Själv hade jag gärna stannat och bekantat mej närmare med älgarna, men det blev det inget av med förstås.

Ja min tillvaro växlar mellan primitivt torparliv och förortsliv. Att komma hem är också ganska kul, för då får jag träffa mina kompisar. På landet finns det bara en schäfertant, som är sååå trött på mej, så hon vill helst inte veta av mej överhuvudtaget, men här hemma är det liv i luckan, och det gillar jag.

Så fort vi kom hem, mötte jag min vän Ouzo (vilket namn). Han är en tervurenvalp,3 månader yngre än jag, och han kan redan lyfta på benet. Han var jättemallig och sprang och kissade på vartenda träd. Minst femton gånger lyfte han på benet. Jag försökte att inte låtsas om det, men lite avundsjuk blev jag. Jag undrar, när jag....

Och så blir det bad och schamponering för mej, så fort vi kommer hem och jag har också  varit på trimning hos Marie. Min valppäls börjar försvinna, och punkfrillan är ett minne blott till husses stora sorg, den gav mej en sån personlighet, tyckte han. Så han hoppas på en snabb utväxt, vi får väl se.

En dag träffade jag på pumi-Rosa som jag haft äran att möta en gång förut. Matte försökte göra oss osynliga, men det var ju omöjligt.

Rosas husse kom glatt hojtande: Hej, hej, har du fått nån fason på din jycke än? Titta på Rosa, hon kan dansa nu också. Och Rosa dansade på bakbenen när hussen dirigerade. Ja,vad skulle vi säga, jag kände mej alldeles tillintetgjord inför en sån cirkushund.

Men jag fick min revansch fortare än anat, ska ni tro. Det kom en joggare skubbande ,och kan ni tänka er, Rosa glömde dans och husse och stack vilt skällande iväg efter joggaren. Jag gjorde en liten ansats att följa efter, men så fort matte ropade vände jag tvärt och kom och satte mej vid mattes sida.

Joggaren fortsatte att kuta med den bjäbbande Rosa i hasorna. Till slut stannade joggaren, nu var han jättearg och skällde ut Rosas husse, så det stod härliga till. Joggare tycker inte om att bli störda i sin viktiga idrottsutövning, det har matte lärt mej för länge sen.  
Hussen lyckades till slut få tag på Rosa, jag tyckte nästan lite synd om honom, men matte såg självbelåten ut.
"Där har du lite att jobba på, sa hon till hussen, det ser inte så bra ut det där, så skulle Fabian aldrig bete sej, det har han i alla fall förstått, att så gör man inte, sa matte skadeglatt.
Hussen såg lite spak ut, men skyllde på att Rosa är en vallhund som ville införliva joggaren i sin flock. Det var det dummaste jag hört tänkte jag, vad då för en flock.

Vi sa adjö och gick därifrån, jag så fint fot utan koppel.
Vilken mönstergosse du blev helt plötsligt, sa matte, vad flög det i dej egentligen??
Jag anpassar mitt beteende efter rådande situation tänkte jag. Jag är en mycket klok och vis hund!

Och till sist har dom fått bekräftelse på att jag verkligen kan skälla.
Jag blev nämligen utestängd på balkongen av misstag och då skällde jag två bestämda skall för att bli insläppt. Så om det är absolut nödvändigt kan jag skälla, annars håller jag tyst.

Det var allt för nu från världens vildaste och klokaste

FABIAN

9 juni

Den blomstertid nu kommer...

Hej på er alla!

Jag är just hemkommen från min morgonpromenad. Min odrägligt morgonpigga matte skulle prompt ut och röra på sej före klockan sex, jag tycker det är alldeles för tidigt, men det är klart,man hänger med.

Men idag passade jag på att spela henne ett spratt, jag fick nämligen, som matte kallar det, ett tok-ryck,och började springa som en galning över ängarna härute och lät mej inte infångas.

Ingenting hjälpte, varken lock eller pock eller hot och vädjanden från matte. Jag var på mitt allra värsta retsticka-humör. Det blev en jättelång morgonrunda, men till sist dök två av mina kompisar upp, och vi satte i gång att leka, och då  kunde matte äntligen hugga tag i mej och få på mej kopplet. Då var matte både sur och frusen och kaffesugen, och klockan var nästan åtta.

Ja,så kan det vara ibland, men jag kan också sköta mej exemplariskt, om jag är på det humöret och vara hur lydig som helst och komma och sätta mej vid mattes sida och vara så duktig  och se så beskedlig ut.

En dag när det var riktigt varmt, gick vi ner till Mälaren, för att jag skulle få ta mitt premiärdopp. För säkerhets skull hade matte satt på mej en lång lina "Man kan aldrig veta, om du tänker simma över till andra sidan, sa hon. Jag har hört talas om en viss Olle, som tänkte göra så en gång"  Men jag simmade lugnt runt en stund, käkade lite vass och blad och kom upp frivilligt och skakade på mej, men stack iväg och tog en tur till, det var kul. Hela huvudet stoppade jag ner i vattnet och lyckades med stor möda och envishet krångla med mej en trädstock upp på land.

Och så har jag haft skolavslutning i hällande regn. Vi fick avsluta med en tävling man mot man (eller valp mot valp kanske man ska säga) i nånting som kallas för rallylydnad, jag kom fyra. Ska jag vara helt sanningsenlig, delade jag den platsen med åtta andra förhoppningsfulla deltagare. Det hade säkert gått bättre för mej, om matte bara hade kunnat lära sig skilja på vänster och höger ,men det har hon väldigt svårt för, så det blev lite vimsigt med våran uppvisning.

De tre medaljörerna stod i en klass för sej, och åt dom var inte mycket att göra, men

vi fick pris allihop, jag fick en grön liten groda att tugga på.

Men när det gällde nosarbete och budföring tycker både jag och matte, att jag varit klart bäst, även min fröken tittade beundrande på mej när jag gick i sökrutan och hittade alla sakerna som var gömda, på en gång. Jag fick beröm av fröken, och applåder från mina konkurrenter.

Det är ett förskräckligt liv på mina klasskamrater, dom skäller och gapar mest hela tiden när vi har rast och sitter och fikar inne i klubbstugan. Själv sitter jag bara helt tyst och lyssnar på oväsendet. Jag är en tystlåten liten kille, och matte undrar, om jag överhuvudtaget ska få nåt mål i mun nån gång, men husse tycker, att det är det minsta bekymret.  Så fick vi våra diplom och önskades välkomna till fortsättningskurserna i höst. Jaja, den dagen, den sorgen, nu är det i alla fall sommarlov.

Vi är mycket i stugan på landet nu, och jag blir alldeles tokglad ,när jag kommer dit, jag springer ut och in och hittar på bus och rackartyg dagarna i ända. Stackars matte fick springa runt en halv dag och leta efter sin ena foppatoffel ,som jag grävt ner i potatislandet. Till sist fick jag lov att förbarma mej över henne där hon satt på en bänk och såg olycklig ut med bara en sko, så jag gick och grävde upp toffeln och kom med den till henne. Varsågod, här får du, tänkte jag generöst Nämen titta!!! skrek hon till husse, så klok och duktig han är. Jasså, det tycker du sa husse, måttligt imponerad.

Och husse vakar som en hök över sina pioner, jag grävde nämligen upp en och la den under köksbordet, och det vart inte nån succe direkt, om man så säger. Men förståndig som jag är, springer jag numera runt rabatter och grönsaksland istället för i dom.
Han lär sig fort, säger matte. Hmm,säger husse, som inte låter sig övertygas i första taget.

När vi vandrar på skogsvägarna får jag lov att gå i koppel. Här i de stora Bergslagsskogarna finns det djur av alla de slag ,lo och björn och älg och varg har synts till i trakterna, så här kan man tala om riktiga viltspår minsann, och då och då sätter jag mej ner med högburet huvud och vädrande, vittrande nos och stirrar stint in i skogen. Ibland morrar jag lite till och med. Då blir matte rädd och drar iväg hem med mej det fortaste hon kan.

Matte tycker alltid, att det brakar och knakar och flåsar och brummar i skogen, och hon ser björnar bakom varje sten och buske, hon har nog en släng av björnfrossa tror jag, så lite oroligt att gå ut och gå i skogen med henne är det allt.

I ån finns det gott om bäver, tyvärr har jag inte sett nån ännu, men det är många konstfulla boningar och avgnagda aspträd överallt. Och mitt i alltihop på en tuva står den ensamma tranan och ser lessen ut. Varje år står den där på sin tuva i bäcken alldeles ensam, och den har nåt fel på sitt ena ben, jag tror faktiskt, att den bara har ett ben, har matte berättat. Jag tycker lite synd om den akterseglade stackaren. Så fågelhund jag är, gör jag ändå inga försök att skrämma tranan, jag sitter helt lugn och betraktar den bara, men så är jag ju också en ovanligt klok hund förstås.Ibland i alla fall och när jag tycker, att det behövs.

Ja, det är så skönt att det äntligen har blivit sommar. Snart ska jag fara till Brunnby och hälsa på min "gamla"familj, och då får jag träffa mamma och mina syrror och alla andra, det ska bli riktigt kul.

En glad och skön sommar önskar jag alla mina släktingar och vänner och en alldeles speciell hälsning till min trogna vän och supporter från norr.
Hej Camilla!

FABIAN

ps Jag gratulerar mamma och syrran till nya framgångar i utställningsringarna, hipp,hipp!!!

27 april

Skolstart Hej på er alla!

Jag har börjat skolan i Vällingby brukshundklubb. Första gången var en teorilektion för mattar och hussar men när vi kom dit, visade det sig, att vi hundar numera är välkomna in i klubbstugan och får vara med både i lektionssalen och cafeterian.
Husse som är en fd.brukshundsinstruktör av den s.k.gamla stammen tog sig för pannan och trodde knappt sina öron. "Hundar i klubbstugan"??? Vad är nu detta för påfund?

Det ingår i det sociala spelet och träningen numera, kvittrade min snälla fröken glatt. Inga hundar får sitta i bilar eller stå bundna vid träden och vara ledsna sa hon Husse såg ut som om han hade en annan åsikt, men som tur var, höll han inne med den.
Nåja, han anpassade sig snabbt till den nya tiden, och på slutet av teorilektionen satt vi i cafeterian husse och jag och fikade och åt mumsiga bullar, medan matte och de andra mattarna och hussarna fick sig en sista duvning. Och i cafeterian sprang det hundar stora och små och lekte och stod i och plaskade i vattenskålar, det var jättekul tyckte jag.
Jaja, nya tider, nya seder suckade husse, men helt övertygad var han nog inte.

På söndagsmorgonen packade vi ryggsäcken med godis, vatten och leksak till mej och kaffe till matte och stack iväg på vår första gemensamma lektion i strålande sol och värme.

Men, herregud ska du ha både korv och köttbullar med dej, sa husse och spände ögonen i mej när han såg packningen. Konstigt att inte hundarna kan göra nånting nuförtiden, utan att dom ska bjudas på en massa smörja, morrade han. Han begriper sig inte på den nya tidens belöningssystem husse.

När jag var liten, sisådär 3-4 månader, var jag ganska så lydig och lyssnade lite på matte, men nu är jag hela 5 månader och mycket mer självständig och gör lite som jag tycker och känner för. Du är i snurråldern nu påstår matte, men idag blir det avkoppling och passivitetsträning i skolan, och då ska du få lära dej att veta din plats sa matte och såg lite hotfull ut. Du får inte så mycket som titta åt dina 11 andra klasskompisar när vi kommer dit, har du förstått sa hon, du ska bara titta på mej och hålla dej i skinnet, helst ska du lägga dej ner också.

Himmel och pannkaka, tänkte jag, det här går aldrig vägen, jag har ju legat still och sovit och varit avkopplad och passiv hela natten, ska inte det räcka? Jag ville helst rymma från alltihop.

Men det gick så bra, och utan att låta alltför skrytsam tror jag, att jag var bäst i klassen, ingen letade upp sin matte eller husse snabbare än jag när dom fick gömma sig och avkopplingsövningen gick också rätt bra, jag la mej på rygg och lekte med en pinne, det fick räcka som avkoppling för min del, men det blev godkänt. Vi höll till i skogen och på var och varannan sten låg det en huggorm och solade sig, så helt ofarligt var det inte att vara i den skogen inte. Fem stycken såg vi och jag blev naturligtvis mycket nyfiken.

Nu hoppas jag att valparna sover hela eftermiddagen och smälter sina nya kunskaper sa fröken. Jag vill inte säga högt, vad husse sa, när vi berättade det.

Och visst sov jag en stund, hur mycket jag smälte får väl visa sig så småningom. Men när vi gick ut senare på eftermiddagen, nöjda och belåtna med vad vi uträttat under dagen, så råkade jag stöta på Rosa, en pumitjej som var på tillfälligt besök här. "Detta är världens intelligentaste och mest lättlärda hundras" skröt Rosas husse och Rosa fick visa upp hela sitt register av konster: Sitt ligg, kryp, rulla runt, stanna kvar, osv. i all oändlighet. T.o.m. blunda kunde hon. Och hon är bara sju månader, bredde hussen på. Min matte stod där bara och gapade, full av beundran inför detta underverk till hund. Rosa nonchalerade mej totalt, fast jag gjorde tappra försök att få henne lite intresserad, hon stirrade bara på sin husse, redo för nya kommandon. Jag drog iväg med matte därifrån. Rulla runt, som om det skulle vara nån konst! Det fixar jag lätt som en plätt, utan kommando dessutom, helst om det är i ett vattenfyllt lerigt dike, gärna med lite hästskit i.
Vilken mallgroda, den där Rosa!!

Förra söndagen hade vi fotbollsderby här, och några killar i ett Black Armygäng blev så förtjusta i mej att dom hängde på mej en gul-svart halsduk, men när vi kom in blev jag kallad förrädare av husse (Djurgårdare)
Nästa vecka far vi till Dalarna och kollar upp, hur vår lilla stuga mår efter vintern, det blir första resan för mej, och det blir spännande.

Ha det så bra ni alla i min "gamla familj" i Brunnby!

FABIAN

1 april

X-tra rapport!

Morsning!

Spegel, spegel på väggen där.....

Jag blev tagen på bar gärning när jag stod och kråmade mej framför spegeln i hallen  på söndagsmorgonen. Men titta på honom sa matte till husse, han står ju och speglar sej! Dom tittade förvånat på mej och på varann, jag stod alldeles stilla och betraktade min spegelbild med stort intresse en lång stund. Den hunden är både vacker och intelligent sa matte. Hm...sa husse.

För kan ni tänka er, jag har varit på utställning och gissa vem som vann, jo jag Fabian. Förutom äran fick jag en fin lila hederspris rosett. Jag är mycket stolt och mallig. Matte har fortfarande inte hämtat sig från chocken, hon som alltid trott att jag varit för lång och ranglig. Där ser man vad hon begriper. Trevlig storlek och typ, det är jag det. Vad säger du nu då,matte?

Jag travade på bra i ringen med "mormor" Stina, men hon fick slita hårt för att ställa upp mej, att stå still och bara se bra ut är inte riktigt min grej, fartig som jag är. Men trots det och ostyrig tuppkamsfrisyr, så var jag bäst. Inte konstigt att jag står framför spegeln.

Det var en rolig utställning med kompisar i alla storlekar, jag var mest fascinerad av mina amerikanska släktingar som svävade runt i ringen med svingande "kjolar" runt tassarna, jag råkade nosa på en "kjol" som var på väg in i ringen, det var inte populärt förstod jag,för matte fick en tillsägelse att hålla reda på mej.

Men kul var det att få träffa mamma och syskon och "mormor" Stina som jag kände igen på en gång.

Och matte är så stolt och skryter och berättar för alla ,att jag var den bäste, snart är den nyheten utkablad över hela Hässelby, och jag får motta gratulationer ,var jag än visar mej. Även husse som är lite skeptisk till såna här spektakel, som han kallar det, blev nog lite stolt och fotade mej med "medaljen" runt halsen.

Men nu är det vardag igen, och min mjuka, rena och väldoftande päls är snart historia, för nu ska vi ut och klafsa i smuts och lera och leka och rulla runt. Det är livet det tycker jag, men matte suckar och längtar efter, att det ska bli torrt och fint. Men solen skiner i alla fall och det är härligt

  Hej då så länge!

  FABIAN

21 mars

Magsjuka

Hej alla mina vänner!
 
Lite nytt från Fabian i Hässelby

Jag har varit sjuk, magsjuk, riktigt eländig var jag. Jag ville inte äta, inte dricka,l åg bara och sov på mattes säng och kräktes och hade diarre flera gånger. Usch,vad jag var lessen och trött. Matte hon trodde förstås att jag svalt ett ekollon, som satt sig fast nånstans, men det hade jag inte alls, för alla ekollon har varit översnöade och oåtkomliga ett tag nu när vi har haft snö här.

Ja, vi gick till veterinären, och jag fick diagnosen magsjuka, som är så vanligt här på vårvintern. Vi är många hundar här, och det är lätt att bli smittad. Men doktorn tyckte inte ,att det var nån fara med mig, vi fick en dietlista med oss hem och det var då ingen större höjdare ska ni veta, bläää för risavkok. Matte fick mata mej med en spruta, jag protesterade våldsamt mot den behandlingen, men jag piggnade till ganska fort och nu är allt bra igen. Jag tappade nog en del i vikt, matte tyckte jag såg ut som ett litet benrangel, men nu äter jag som en häst och försöker komma i matchvikt så fort som möjligt.

Det börjar äntligen våras nu, det tycker vi är på tiden. Det är ju förstås väldigt smutsigt här, och jag måste bada och duscha stup i ett, men det har jag ingenting alls emot, och nu håller vi på att träna, så att jag skall acceptera att bli fönad, det går bättre och bättre för var dag. Och snart ska jag trimmas, undrar om jag får behålla min punkfrilla, hoppas det, alla tycker att jag är så söt och klär så bra i den.

Jag har blivit riktigt duktig och förståndig, jag springer inte efter cyklister och joggare längre, nu håller vi på att träna på att jag ska låta bli de vilda djuren som finns härute, rådjuren bryr jag mej inte om, det är lite jobbigare med de retsamma hararna ,som skuttar hit och dit, varför kan de inte stanna och leka? Och matte tjatar och förmanar: Inte jaga rådjur och harar, det ser inte bra ut, folk blir jättearga på oss och det vill vi inte, säger matte.

Men fåglar då? undrar jag, du säger ingenting när jag springer efter kråkor och skator, men matte har inget riktigt bra svar på det, mumlar bara nåt om att jag är ju en fågelhund.

Vi var ute vid brukshundklubben häromdan och jag bekantade mej med omgivningarna.  I backarna där var det barmark och torrt, jag for runt som en skottspole och nosade och spårade. Jag tror minsann att vi har skaffat oss en riktig jakt cocker sa husse. Men jag kommer så fort dom ropar på mej ,och det är det viktigaste, tycker matte .Ja, vi får väl se vad jag ska bli när jag blir stor.
Men min sociala kompetens vet inga gränser, jag älskar alla människor stora som små och alla hundar. Jag har också blivit jättegod vän med en katt som bor i huset bredvid, vi möts dagligen och hälsar på varann nos mot nos, han bor ihop med två hundar så han är van, han spinner till och med när han träffar mej, det låter trevligt tycker jag.
Och i går var det äntligen fredag, och jag skulle trimmas. Matte var mycket mer nervös än jag.
Jag tänker inte lämna honom och gå därifrån ,sa matte. Får jag inte vara med, så får det vara, hörde jag att hon sa till husse.
Men allt gick så bra, Marie var snäll och trevlig, matte fick vara med och se och lära och jag var så tyst och tålig, aldrig hade Marie träffat på en så fin och duktig liten kille som jag. Jag blev trimmad efter konstens alla regler, punkfrillan fick jag behålla, men jag fick med mej lite specialbalsam som ska hålla frillan i styr nästa lördag, när jag skall vara extra fin.

Ja, det var en trevlig stund hos Marie, tre cockrar fanns det där också. Vi kände oss så lättade och glada både jag och matte.
Vi har varit ute och försökt fota mej. Vi får såna mindervärdeskomplex, när vi tittar på "mormor" Stinas underbara bilder på vovvarna, Vi måste köpa en ny kamera, säger husse och tror att det beror på den, och så blir han sur, och undrar varför jag alltid vänder ändan till, när jag ska fotas.
Inomhus är jag ganska lugn numera, jag har slutat bita på saker och ting, nu samlar jag allt vad jag kan hitta och lägger på hög i min sk lekhörna, kuddar och filtar, skor och kläder och alla mina leksaker. Så placerar jag min matskål överst på högen, det ser verkligen kul ut men husse tycker att jag borde gå till en psykolog. Mattes gamla bord som stått stadigt i hundra år lyckades jag välta, det var duken jag ville åt, men både bord och orkiden hängde med av bara farten.

Annars är jag riktigt skötsam, jag kan nu gå både upp och nerför trapporna till mattes stora lättnad. När jag kom på, att jag kunde gå nerför, blev jag så glad ,att jag tog mej en extra vända.
 
 Jag önskar mina syskon lycka till på utställningen i morgon och så ses vi väl nästa lördag, det ska bli spännande att träffas.
 
      Hälsningar till alla!

 FABIAN

 1 Mars

Snobben

Hej alla släktingar och vänner i Brunnby!

Här kommer en rapport från busen Fabian i Hässelby. Nåja,jag är inte bara busig, lite duktig är jag också emellanåt. Jag har blivit så lydig(ja vars) och kommer så snällt på inkallning. Även om jag leker och har hur kul som helst med mina kompisar, kommer jag som ett skott, om matte ropar på mej.
Åh, vad han är duktig, säger alla mattar och hussar beundrande, och matte är så stolt och sträcker på sig, och tror att hon är världsbäst på uppfostran.
Men, men, hon skall inte vara för säker, ibland kan det gå snett.

Det kom en skidåkare farande över ängen, jag tappade hakan ,så paff blev jag, nåt liknande hade jag aldrig sett förut, vilka jättedojor! Jag tittade ömsom på matte, ömsom på skidåkaren, vem skulle jag välja? Till sist bestämde jag mej, det blev skidåkaren. Jag rände iväg i hög fart efter honom, och nu går det fort, må ni tro. Matte ropade och skrek på mej, men nej, det här var för frestande, jag kunde inte låta bli, jag sprang fram och högg tag i den långa skon. Matte ville helst sjunka genom jorden. Men som tur var, skidåkaren var en snäll en, och jag lever ju högt på min obestridliga charm, så när matte kom fram och började be om ursäkt å mina vägnar, så var åkaren och jag bästisar. Han böjde sig ner och gullade med mej, och jag gjorde ett försök att rycka av honom toppluvan, men matte lyckades avstyra det.
Vilken buse du är, sa hon och satte på mej kopplet.

En kväll åkte vi till Bromma och hälsade på den yngre familjen. Dom har en katt, som dom tror, att jag ska kunna bli kompis med. Han är kolsvart och grönögd och stor som en mindre panter, har matte berättat. Jag har länge bävat för detta möte, jag har ännu aldrig träffat nån katt, bara sett en på TV. Apropå TV, så är matte och husse förundrade över, att jag kan sitta still så länge och titta. Fotboll,ishockey och Antikrundan är mina favoritprogram, ibland går jag och kikar bakom apparaten för att se om det finns nån där. Han måste vara väldigt intelligent, säger matte.
Hm...säger husse skeptiskt.

Snobben (ja,så heter katten faktiskt,men det är väl ett hundnamn?) låg och sov på sin el

eganta kattsäng när vi kom. Vov,vov hälsade jag glatt och viftade på svansen. Men Snobben, han reste på sig, hög som ett hus, högre än jag, burrade upp sig och piskade och slog med svansen och verkade samla sig till språng. Han stirrade elakt på mej med sina gröna ögon.

Nej,hu då, sa husse och tog upp mej i famnen, släpp ut kattskrället!

Och Snobben fick gå ut. Han är en riktig jägare, har till och med skrämt bort en räv från tomten, sa Snobbens husse stolt. Nej,honom tyckte jag inte om. Jag gick ut i köket och vände upp och ner på hans matskål. Där fick du,tänkte jag. Bli kompis med den! Hur gör man då? undrar jag. Nån som vet?
Inomhus ligger jag i hårdträning för att lära mej att hoppa upp i soffor och sängar utan hjälp, än går det inte ,men det är på god väg, jag hoppar högre och högre för var dag. En dag hoppade jag så högt att jag lyckades dra ner en hängväxt, det blev världens brak och en stor förödelse, jord och krukskärvor och blad överallt, jag blev faktiskt lite förskräckt själv och sprang och satte mej i ett hörn. Matte hon sjönk ihop på en stol och såg alldeles uppgiven ut. Jag smög mej fram och la huvudet i hennes knä åh,vad jag var ångerfull. Vad hade jag nu ställt till med?
Men vi hjälptes åt att städa allihop, så det ordnade upp sig till sist
.
Jag gruvar mej lite för den där utställningen som jag ska på. Mina syskon ser så fina ut på alla foton, själv är jag så lååååång och smal, jag får nog inget pris, men det gör inget, här är jag i alla fall bäst och vackrast, så jag kommer med egen hejarklack från Hässelby.
 
                  Puss och kram på Er från FABIAN

           Hej då!

16 Februari

Sorken

Hej,hej!

Nu har jag varit till veterinären och fått min spruta. Det gick bra, jag sa inte ett pip. Veterinären var snäll och bjöd mej på godis och tyckte jag var så fin och gullig. I väntrummet satt två jättestora hundar, som var så arga på varann, att dom höll på att börja slåss. Så sjuka verkade dom då inte att vara. Det var jätteläskigt, jag kröp upp i husses knä, lite rädd vart jag.
Men nu är det fritt fram att leka med alla mina kompisar. Jag har så många av alla storlekar och kulörer, och att leka är det roligaste som finns. Alla är så snälla mot mig, dom äldre tanterna kan fräsa till ibland när jag blir alltför påflugen ,men det gör ingenting. Jag är lika glad ändå.
 
Gamle Haddock, som är femton år och har ont i sina ben, får du ta det lugnt med, säger matte och tänk, det gör jag. Haddock suckar och lägger sig ner när jag kommer farande, men jag sätter mig så stilla och snäll bredvid honom,l ägger huvudet på sned och lyssnar på hans visdomsord.
"Vilken klok liten valp" säger Haddocks husse. Jojomensan, det stämmer bra det!

När matte och jag går för oss själva håller hon stenkoll på mej, jag stoppar nämligen allt i munnen ,och här finns det massor att hitta. Igår hittade jag två vantar, en toppluva två nappar en snusdosa och ett par glasögon. Matte oroar sig mest för alla ekollon som ligger i drivor överallt här, och får jag bara en chans, så tar jag ett.

Men det bästa av allt missade hon. Jag travade så fint bredvid henne och bar på något som hon trodde var en brun vante (matte är närsynt, och håller sig ganska lugn, utom när det gäller ekollon) Men gissa vad jag hittat? Jo,en sork, stendöd den stackarn. När svansen plötsligt gled ut ur min ena mungipa ,fick matte nästan dåndimpen, och nu startade vår första stora batalj. Matte försökte med byteshandel. Ha! Trodde att jag skulle byta ut min saftiga sork mot en sketen torr godisbit (om det åtminstone varit en korv, nej inte ens då) Jag kände mej stor, stark och oövervinnerlig, morrade och lät och försökte verka livsfarlig och bet ihop allt vad jag orkade om mitt byte när matte bände upp munnen på mig.  Till sist fick jag ge upp och låta henne vinna. Den här gången. Men när hon böjde sig ner, passade jag på att hämnas, genom att ge henne en riktigt blöt puss. Usch,din äckelpotta ,sa matte,nu blir det tandborstning,när vi kommer hem. Blää,tänkte jag. Så la vi den stackars sorken i en bajspåse och stoppade ner den i en soptunna.

Men vi gick sen till blomkiosken och köpte tulpaner, och innan jag hann bita huvudet av nån tulpan,så fick jag en av den snälla damen i kiosken. Var så god sötnos, sa hon. Mmmm, man tackar!

Bär nu hem den här lika fint, som du bar din sork,sa matte. Och tro det eller ej, jag bar tulpanen ända hem. Tänk om nån kunde fotografera oss nu tänkte jag, men det var tyvärr inga paparazzi ute den dan i Hässelby. Som ni förstår tycker jag mycket om att bära saker, både sorkar och tulpaner.
 
Och jag har mött familjen Rådjur, mamma, pappa och deras tre barn stod utanför dörren ,när vi kom ut en tidig morgon. Jag blev alldeles perplex och satte mej ner och tittade på dom, och dom tittade tillbaka en lång stund. Sen gick dom sakta och värdigt iväg över ängen, och jag efter med nosen i backen, jag hade koppel på mej, men jag hade nog inte jagat dom ändå, dom var så många och stora och en hade horn till och med.
 
Nu när vi är ute mer och mer för varje dag ,är det lite lugnare inomhus. Husse har lärt mej (försöker i alla fall) att inte bita i fötter och dra i byxben, inte gnaga på mattor och möbler ,och jag lyssnar och lär. Jag har slutat att bita på husse, det är svårare att låta bli matte, vad det nu kan bero på. Men aralian har dom flyttat upp på ett bord ,utom räckhåll för mej. Jag kunde omöjligt hålla tassarna borta från den, alla nya gröna skott åt jag upp. Nu står jag på två ben vid bordet och försöker nå upp till härligheten, men det går inte. Matte tycker lite synd om mej ,men husse är obeveklig på den punkten. Aralia är en medicinalväxt, som man ska äta ,bara om man har hösnuva, och det har inte du, säger husse. Nähä,det var ju synd!

Men i april börjar allvaret på riktigt, för då börjar jag i första klass i Vällingby brukshundklubb, fast än är det långt dit.
 
Kramar till Mamma och syrran och alla andra också

FABIAN
 
ps Krya på Dej,"mormor" ds

1 februari

Träning

Hej svejs!

Igår stod det pälsvård och kloklippning på dagordningen. I brist på trimbord fick köksbordet duga, där fick jag stå på en matta. Stå och stå, jag rullade runt mest och bar mig åt. Men genom fönstret i köket kan jag titta ut på vår stora fågelautomat där det finns massor av fåglar och fräcka framfusiga ekorrar som hänger upp och ner för att komma åt maten. Jag lägger huvudet på sned och följer med stort intresse skådespelet där ute.

När matte skulle fylla på nya frön häromdagen, hoppade en ekorre in och satte sig på bordet. Matte gallskrek ,och den hoppade kvickt ut igen, det kunde ha blivit en riktig kalabalik annars,och det hade nog varit jättekul. Tyvärr sov jag då och missade spektaklet.

Jag blev borstad och kammad, fick tassarna och klorna klippta, det gick fint, men matte oroar sig för att tassklippningen ser lite hemmagjord ut. Men jag tycker att det duger bra.

När husse skulle försöka ta en ståbild på mig, så blev det fiasko. Magen in och bröstet ut, upp med huvudet, vinkla lite på bakbenen, ut med svansen, instruerade matte, men se den gubben gick inte, jag for runt som en väderkvarn, bet henne i fingrarna och levde om, så den bilden kan vi glömma.
Bär du dig åt på det här viset och tar till dina tjyvknep och biter domaren när vi ska på utställning så blir du diskad, sa matte
Jaha, precis som jag blev häromdan, när du satte mig i diskhon och tvättade mina tassar och min mage, tänkte jag. Aj,aj det fick jag ju inte berätta för nån, men jag dröp av smuts när vi kom in ,och badrummet var upptaget, så det var ett nödläge ,kan man säga.
 
Nej, inte diskad på det viset ,du blir diskvalificerad, sa matte ,det betyder ute ur spelet, borta från medaljer och krusiduller, fattar du? Jaja, jag ska försöka skärpa mig, en krusidull vill jag gärna ha.

Men nu ska vi borsta tänderna, sa matte, titta vilken fin tandborste jag har köpt åt dej. Gapa stort nu och visa tänderna, det brukar du ju inte ha några problem med i vanliga fall.

Jösses, ska man behöva borsta mjölktänderna, det måste väl ändå vara överkurs, tänkte jag. Jo, för du måste vänja dej tills du får dina riktiga tänder, då blir det tandborstning två gånger om dan, nej jag bara skojar, sa matte, en gång i veckan eller i månaden eller i kvartalet kanske, och då får du tandkräm på också, med leversmak.

Kan man få med fruktsmak, undrade jag, som fått smaka på både äpple och päron och tyckte det var supergott.

Ja, dom styr och ställer med mig här, men en sak har jag gjort fullkomligt klar för dom: Några kläder tänker jag inte sätta på mig. Matte fick låna en regnkappa åt mej av en bekant, jag blev jättearg, skällde och morrade och bet och skakade på eländet. Inte om det så regnar spik, sätter jag på mig en regnkappa. Ja, jag vet att min syster var jättesöt i sin rosa kappa, men NEJ, jag vägrar, så vi lämnade tillbaks den och tackade för lånet. Är det riktigt ruskväder så är vi ju inte ute så länge, och fryser jag så får jag sitta under mattes jacka, vi är ju ändå lika skitiga båda två.

Men en morgon var det ett vitt snötäcke på marken, vilken lycka, jag sprang som tokig och rullade och lekte, och matte byggde en snögubbe som jag brottade ner. Hoppas, hoppas att det fortsätter med snö och lite kallt.

Och så har vi haft ensamhetsträning. Vi kan inte lämna den där vildingen ensam, tyckte husse, vi har ingen bur att låsa in honom i, tänk på aralian och gardinerna som han vill dra i, och skäll och gnäll blir det säkert. Ja, det var ingen hejd på deras förutfattade meningar, men gå ni, det här fixar jag. Dom gav mig ett litet tuggben och gick ut, stängde dörren och satte sig i trappan Där kan ni sitta och våndas en stund tänkte jag. Det blev så lugnt och tyst, jag kröp direkt ner i min säng och somnade.

Efter cirka tio minuter kom dom instormande. Var är han,vad har han hittat på, hojtade dom och sprang hit och dit, men snälla nån, jag är ju här i min säng, nu väckte ni mig, jag sträckte på mig och gäspade, viftade lite på svansen gjorde jag också, så dom skulle förstå att jag var glad att se dom ,trots allt. Jag fick beröm och en pytteliten korvsnutt för att jag varit så duktig. Inte rört någonting. Inte sagt ett pip en gång
Det är för att jag har lärt honom vad NEJ betyder sa husse belåtet och tog åt sig hela äran.

Nåja, låt honom tro det, men jag har alltid vetat vad som menas med NEJ, men jag tar det inte alltid så bokstavligt förstås. Ta te.x. mitt älsklingsobjekt, aralian, så pigg och upplivad som den blivit sen jag kom till huset och ruskade om den lite, den skjuter nya stora skott för första gången på åratal. Tur att jag inte lyssnat på alla NEEEJ så fort jag försökt ta mig an den stackaren som stått här och haft det så ledsamt.
Men som sagt, ensamhetsträningen gick så bra, dom kan gärna få gå ut i morgon också.

Och så har vi varit till IKEA. Matte skulle fort, fort springa in och hämta vad hon skulle ha,och husse och jag väntade i bilen. Den väntan blev(förstås) ganska lång, husse och jag tog en promenad under tiden, så nu vet jag hur det ser ut på IKEAs parkeringsplats i Barkarby, Man vidgar sina vyer varje dag.
 
Hälsningar till mamma och syskon och alla andra i Brunnby
 
FABIAN

ps Jag väger 5,6 kilo nu, lång och slank som en fotomodell, ds

Fortsättning här, del 3 >>