{tabulizer:style[gr.alterora.elemental_1_grey.css]}

 

FABIANS DAGBOK

 

 

fabdbram

författare: Fabian och matte Ulla

 

 

Maj 2018

 

Hej på er alla!

Här kommer en hälsning från Fabian (Tans & Tins Prince of Orange)

Min "mormor" Stina tycker att det är dags för mej att skriva ett nytt kapitel i min levnadshistoria, det var ju några år sen sist.

Jag är numera en medelålders plus kille, fyller 10 år i höst, men jag är pigg och alert och har ännu inte känt av några ålderskrämpor.

Här i huset har jag en stor social funktion att fylla genom att hålla mina ålderstigna ägare i trim.

Tur att vi har dej säger matte. Utan dej hade vi nog inte gått ut på hela vintern.

Jag är lika pigg och glad alla årstider och i alla väder och ut ska jag i ur och skur. Fyra prommisar om dan blir det, två långa och två lite kortare.

Vi har fått en stor rastgård här, men där sätter jag inte min tass. Hu vilket ställe, gap och skrik, skäll och kommandon hit och dit. Ett riktigt oväsen är det.
Går vi nån gång förbi där skyndar jag mej allt vad jag kan och drar iväg med matte fort bort därifrån. Jag behöver ingen rastgård, jag kan gå lös ändå, jag jagar inte efter nån, vare sig djur eller människa och kommer alltid när matte eller husse ropar på mej.
Jag är kopplad bara när vi går på parkvägarna där det alltid vimlar av cyklister i full fart åt alla håll. Jag måste erkänna att jag har lite dålig koll på trafikreglerna.
Jag går dit nosen pekar kan man säga.

Vi vandrar i stället i skogen och på de stora ängarna med mina lugna, snälla kompisar.

 

fab kompisar

 

Jag har fått en ny kompis, den irländska varghunden Lillen, lika snäll som han är stor.
Min nästan lika stora beundrarinna Belinda blir alltid lika överlycklig när hon träffar mej.
Det känns tryggt att gå i sällskap med dessa bjässar.

fab kompis

 

Jag är god vän med alla stora som små. Jag har aldrig höjt rösten mot någon.

Utom mot en, det finns en Akita Inu här. Honom avskyr jag av nån anledning och matte kan inte förstå varför jag borstar upp mej och blir som ett rytande lejon, så fort jag ser honom, om det så bara är på avstånd.
Det är första gången i hela mitt liv, som matte har hört mej morra, jag tål honom inte!!
Jag tycker han är högfärdig, stöddig och uppblåst och tror att han är nåt.
Honom vill jag träffa öga mot öga, och då ska jag ge honom en riktig snyting.

Akta dej för det du, säger matte! Han kan göra slarvsylta av dej, du vet ju att han bitit din kompis Ville så han fick uppsöka sjukhus och bli ihopsydd.

Ja, där ser du ,tänkte jag, elak är han också!

Men annars är allt frid och fröjd och livet rullar på.

fab rullar

 

Jag fortsätter med mitt stora intresse att samla skräp och burkar och flaskor av alla de slag. Gubbarna som sitter här på bänkarna med sitt öl brukar alltid ge mej en tom burk.
Dom tycker att det är såå roligt att jag gillar ölburkar och har döpt mej till Pantamera.
Så fort jag får en burk vänder jag tvärt och sticker hem med den.

 

fab ol

 

Matte och husse ojar och vojar sej över allt skräp som ligger här överallt. Dom har påsar med sej ut och plockar skräp dom också så vi är en riktig skräpplockarfamilj!
Det ligger mycket matrester och kycklingben här och där, men det rör jag aldrig.
Jag backar när jag nosar på det, sån skit vill jag inte befatta mej med, och det är tur det tycker matte.

Jag har ju aldrig varit överdrivet intresserad av mat, men på senare tid fixar matte jättegod hemlagad mat åt mej, äntligen har hon lärt sej!
Jag vill inte tala om vad hon använder för ingredienser, då kanske eventuella läsare tror, att hon helt tappat förståndet.
Husse suckar och skakar på huvudet, men han låter henne hållas.  Vad du skämmer bort honom säger han bara.  Men skäm bort mej ni. Ni har ju bara en hund i alla fall och ni vet ju att jag är en riktig gourmet, som inte äter vad som helst!

Eftersom jag inte gillar tuggben, Dentastix o dylikt så får det bli tandborstning istället.
Av tradition borstar matte mina tänder varje lördag. När hon tar fram tandkräm och borste, hoppar jag upp i soffhörnan och väntar. Jag har inget emot tandborstning, hon kan få hålla på hur länge som helst, men så har jag också borstat tänderna, ända sedan jag var liten och hade mjölktänder. Jag har fina tänder för min ålder.

Klippa, raka och trimma mej sköter husse numera. Han har med tiden blivit en riktigt skicklig barberare. Han lusläser, och följer så gott han kan instruktionerna på kennel Honeywater’s hemsida (blev det reklam nu?) och lär sej mer och mer för varje gång.
Vi brukar låna varandras rakapparater också. Helt som att trimmas av ett proffs blir det ju inte förstås, men jag tycker att det duger bra.
Lugnt att få sitta hemma på köksbordet och spana på fåglarna i granen under tiden. Häromdagen satt det en liten uggla där och plirade med ögonen, men när matte väl fått fram kameran var den förstås bortflugen.

 

 fab trim

 

När det kommer bekanta och hälsar på blir jag tokglad, särskilt om dom har hundar med sej. Jag kutar runt och tjuter och ylar i högan sky och släpar fram alla leksaker, filtar, plädar, skor och strumpor, allt vad jag kan hitta, och lägger framför fötterna på dom.
Mattorna ligger huller om buller. Det ser ut som ett slagfält, tycker matte men det är mitt sätt att hälsa välkommen.
Jag bjuder gärna in hundkompisarna i köket så dom kan få smaka på min goda mat, om det finns nån kvar förstås.

När dom har gått är jag så trött, så trött, att jag måste ta mej en tupplur i favoritfåtöljen.
Och matte får städa upp i röran.

 

fab fotolj

 

Ja, några kioskvältarhistorier har vi inte att skryta med, jag är numera en lugn och klok herre som vet att sköta mej (för det mesta i alla fall).
Jag har med tiden också utvecklats till en riktig tänkare. Innan vi går in från våra promenader sätter jag mej varenda gång framför porten, alltid på samma ställe och spanar på livet som pågår därute med människor, hundar, bilar, cyklar och allt som rör på sej.

Jag kan sitta helt blickstilla hur länge som helst, bara huvudet rör sej från sida till sida.
Jag skulle kunna sitta så hela dagen. Själv får matte sätta sej på en sten och vänta tills jag filosoferat klart.

 

fab tittar

 

Men vad funderar du på så intensivt? undrar hon.

Ja, det skulle du nog allt bra gärna vilja veta, men det håller jag för mej själv ser du.

Matte pratar mycket med mej när vi är ute, och sen hon läste en artikel i tidningen om att det bara är intelligenta människor som pratar med sina hundar, pratar hon ännu mer.

Det är ingen ide, att du snackar med din jycke, han fattar ju ändå ingenting har hon fått höra.

Ja där ser man vad dom begriper!

En sak till måste jag berätta:

Det florerar envisa rykten här, om att någon ska ha sett en varg i vår skog De flesta tror inte alls på det, men det är väl bäst att ha ögonen med sej. För något år sen blev ju en varg fotograferad när han vandrade över Västerbron, så ingenting är ju omöjligt.
Vi brukar ha massor med rådjur och kids här, men nu är dom som bortblåsta, ja vad ska man tro?

Nu ska matte och jag i alla fall ta en tur ner till Mälaren och titta på fåglarna.
Jag brukar spatsera mitt i andflocken, dom struntar totalt i att jag egentligen är en apporterande fågelhund, är inte ett dugg rädda och snälla är dom också.
Men en dag kom ett helt gäng kanadagäss fram emot oss med bestämda steg och klapprade hotfullt med näbbarna och då drog vi oss tillbaka därifrån!

Under tiden vi är ute, har husse lovat att laga fläskpannkaka, och det ser jag fram emot.

Hejdå på er och många nospussar till er alla,"mormor" Stina, mamma Celine, Charma, Peggy, Daisy och övriga i min stora hundsläkt och alla andra som kommer ihåg mej.
Vi kanske hörs igen, vem vet!

Hälsningar från Er tillgivne Fabian

 

fabbemaj18

 

 

 

December 2013

 

Hej "gammelmatte" Stina,mamma Celine,Charma och alla andra Tans & Tinsare!

Här kommer lite nytt från Fabian i Hässelby, ja så mycket stort händer det väl inte precis,(ja lite dramatik kanske ibland) men livet rullar i stort sett på som vanligt. Jag är numera fem år gammal,lugn och klok och världens snällaste hund tycker alla.
 
fdb7

Men även en snäll och beskedlig hund som jag kan råka illa ut, och det gjorde jag för en tid sedan.
Här i trakten finns en stor vit hund av rasen Dogo argentino. Ivan heter han och fick snabbt tillnamnet Den förskräcklige av alla hussar och mattar i grannskapet.
Vi har alltid lyckats undkomma Ivan tills en dag...Jag gick helt stillsamt vid mattes sida bärande på en upphittad tom snusdosa när Ivan plötsligt kom utrusande ur buskarna och rasande kastade sej över mej! Hussen hade förlorat kontrollen och Ivan hade slitit sej!
Jag blev liggande på rygg och skrek i högan sky och bad om nåd, men Ivan lyssnade inte på det örat. Det blev världens tumult, matte fick Ivans koppel runt benen och ramlade omkull hon också och det var kanske tur i oturen för mej för nu fick Ivan plötsligt två objekt att ta sej an och passade på att slita sönder mattes jacka i förbifarten.
Hussen fick till sist tag i Ivan och stack i väg så fort han bara kunde utan ett ord och där låg vi på vägen jag och matte!
Matte kom upp
först men jag låg kvar och gnydde och grät. Matte lyfte upp mej, men jag skrek och föll ihop som ett korthus.
I ett förfärande ögonblick trodde matte att mina ben var brutna. Matte fick bära mej hem och det var en pärs för henne för fastän jag inte är tjock så är jag stor och tung ändå.
Väl hemma visade det sej att jag i alla fall kunde stå på benen och halta runt. Jag hade fått en jättestor svullnad över höger skuldra, bitar av pälsen var bortslitna och vad värre var mitt ena öga var fullt av blod!!
Jag satte mej i ett hörn och skakade och grät. Oj, så chockad och ledsen jag var, och så ont jag hade.

Det var förstås fredagseftermiddag, så det blev en lång, orolig resa i rusningstrafiken till Bagarmossens djursjukhus. Jag hade fått ett hugg ovanför ögat men haft en otrolig tur, några millimeter till och jag hade blivit enögd ,sa doktorn!!
Svullnaden över skuldran var ett rejält blåmärke med märken efter tänder. Jag fick smärtstillande spruta, penicillinspruta, ögondroppar,salva och recept och eftersom doktorn ville kolla ögat flera gånger blev vi kvar hela sex timmar. Sen kunde vi äntligen lättade och 2500 kronor fattigare fara hem och i bilen kunde jag så till sist sjunka ihop och somna.
Hela natten låg jag blickstilla i min korg,och när matte tittade till mej då och då orkade jag bara röra lite på svanstippen.

Tack och lov, jag rehabiliterade mej snabbt, och som den coola kille jag är så har jag lagt hela historien bakom mej för länge sen och gått vidare med livet,men det kan man inte säga om matte inte.
Bara hon skymtar nåt vitt på avstånd tror hon att Ivan är i antågande och drar kvickt iväg med mej åt ett annat håll.

Vi gick och berättade allt för polisen, inte för att processa om pengar utan endast för kännedom. Det visade sej då att Ivan är ålagd att bära munkorg men det har hans husse struntat i!
Ja faktum är i alla fall att Ivan inte har synts till här på evigheter, så han kanske har sökt sej till andra jaktmarker!
 
fdb11

 

En kväll i somras promenerade vi i skogen med min vän Jäger och hans matte. Jäger är en welsh spaniel som verkligen gör skäl för sitt namn, en riktig jägare är han. Men eftersom hans matte tycker, att jag har en sån lugnande inverkan på Jäger så kopplade hon loss honom från den långa lina som han annars alltid måste ha på sej i skogen.
Det gick så bra en lång stund, Jäger lufsade efter mej och nosade i buskarna. Men plötsligt, åh ve och fasa och utan föregående varning stod vi öga mot öga med ett vildsvin!
Den stackars grisen blev dödsförskräckt, vände på en femöring och försvann blixtsnabbt in i skogen. Min lugnade inverkan var som bortblåst på Jäger,som drog i väg allt vad han orkade efter grisen. Jägers matte blåste förgäves i sin visselpipa. Själv brydde jag mej inte alls, jag jagar inga djur inte ens katter. 
Det blev långa oroliga minuter för oss,när vi stod kvar på samma ställe och väntade på att Jäger skulle komma tillbaka och till slut dök han upp, något slokörad och moloken, men helt oskadd.Förmodligen och lyckligtvis hade
han bara fått en skarp tillrättavisning av grisen som har en hel familj i skogen.
Nästa dag var Jäger sitt vanliga glada spralliga jag, men nu fick linan sitta på för säkerhets skull.

 

Mitt stora intresse utomhus är att hitta saker och bära med mej hem eller till närmaste soptunna. Och nu har vi sett på TV att det har blivit så populärt att lära hundarna plocka skräp och hålla rent i naturen. Det har blivit en riktig trend.
Det har jag hållit på med i åratal så den verklige trendsettern, nej trendcockern menar jag förstås,det är jag det.(Där fick vi till det va?)
 
fdb8

 

Matte har sparat alla burkar och flaskor som jag burit hem och pantade för hela 60 kronor för en tid sen.Husse som är smålänning är nöjd och belåten med att jag drar mitt strå till stacken och bidrar till min försörjning.

 

Jag är mycket fokuserad på att leta saker och bära hem eller till soptunnan, hittar jag nåt intressant att nosa på släpper jag mitt fynd och nosar klart,men sen är jag noga med att jag får med mej grejen när vi går vidare. Jag är mycket ordentlig. Inget slarv här inte.

 

Och för att fortsätta att skryta så måste jag tala om att jag är otroligt populär bland hundflickorna, dom flockas alltid runt mej som flugorna kring en sockerbit.
Min största och mesta beundrarinna är Belinda. Belinda är en briard, stor som en liten häst. Hon bor i huset bredvid och brukar stå på balkongen och yla för full hals när vi går förbi. När vi möts ute överöser hon mej med blöta pussar, jag blir så generad.
Själv är jag mycket försiktig med tjejer, lite svårflirtad och oåtkomlig och aldrig burdus och det verkar vara en taktik som går hem hos brudarna.

 

Ja nu är det jul om två dagar och vi ska pyssla lite med förberedelserna. Matte hotar med att jag ska bada och schamponeras ikväll, det tycker jag är helt onödigt, hoppas hon ångrar sej, vi får se.
Sen ska vi väl försöka slutföra den här långa "romanen", matte har lite svårt för att begränsa sej och sätta stopp i tid. Det trista är att matte har lyckats klanta till det och förstört en massa bilder på mej när hon skulle föra över dom från telefon till datorn.
Hon är inte så tekniskt begåvad matte.
Bl.a var det ett foto,där jag ligger i gräset i somras med en livslevande trollslända på nosen. Åh,det var
ett så fint kort, ni får försöka tänka er hur fint det var, och hur otroligt snäll jag är mot allt levande, jag skulle aldrig få för mej att hugga efter några flygfän eller nåt annat heller för den delen.
Ja, det var så synd att det kortet försvann. En sån tur lär aldrig komma igen,att få till en sån lyckad bild.

 

fdb9
Några dagar senare: Julen är över, och snart är det nyår. Jag slapp bada,matte tyckte det var onödigt för i det här tråkiga skitiga vädret måste jag ändå duscha tassar och mage flera gånger om dan ibland, så det får räcka med det.
Vi längtar så efter snö och lite lagom kallt.

 

Nu avslutar vi äntligen vår långa berättelse och önskar alla ett Gott Nytt År 2014

 

 

                                       FABIAN

 

 fdb10

 

 

 December 2012

 

Vovvsan på er mamma, syrran och alla Tans & Tinsare både fyr- och tvåbenta!
 

Hörde att ni ville ha ett livstecken från mej "gamle" Fabian i Hässelby. Tack för det, roligt att ni minns mej (men det är nog mest "gammelmatte" Stina, tror jag). Nåja, jag mår bara bra, det är full rulle hela tiden fast jag har blivit hela fyra år.
Tiden går fortare och fortare, ju äldre man blir (säger matte).
  

Jag har växt upp till en lugn och stabil kille, duktig och klok är jag också (om jag får säga det själv) och jättesnäll mot allt och alla.
 
 fdb1
                

Står ut med det mesta, alltifrån klängande och jobbiga valpar till uppkäftiga, kaxiga och ohyfsade unghundar. Aldrig har det kommit ett ont ord från mej inte. Matte tycker nästan att jag ibland är liiite för snäll och tålmodig, och att jag kunde säga ifrån när det blir allt för bråkigt, och ungtupparna försöker rida på mej, men nu är det så en gång för alla, att är man pacifist så är man, punkt och slut!

Små hundar som brukar skälla och bjäbba och bli rädda och springa och gömma sej för andra ,kommer alltid glatt fram och kastar sej om halsen på mej, och alla mattar och hussar är så imponerade över att det kan finnas så snälla hundar som jag. Jag tycker man ska vara försiktig med dom små och inte skrämmas.

När matte härom dagen stod och tittade i ett skyltfönster, satte jag mej ner och tittade ut mot torget. Matte vände sej om och såg att jag satt och viftade vänligt på svansen. Ungefär en halv meter ifrån mej satt en kråka, som jag känner väl, hon brukar komma när vi är ute och få smaka lite av mitt godis, jag jagar aldrig bort den utan delar gärna med mej. Vi är goda vänner.
 
Ja, nog är jag en speciell hund alltid, i somras simmade jag bland änderna och deras ungar i Mälaren, dom var alldeles inpå mej, inte ett dugg rädda, de verkade fatta att jag är en vänlig själ. Nån vidare karriär som jakthund blir det nog aldrig för mej inte.
Tack och lov har matte slutat att dra ut mej klockan sex på morgonen. Hon gav upp till sist, när hon fattade hur morgontrött jag är. Men jag är noga med, och ser alltid till att hon kommer upp klockan sex, (klockan kan jag). Då hoppar jag upp i sängen och slickar och krafsar på henne. Sen får hon sitta där med sitt kaffe och sin tidning, och jag sträcker ut mej och sover lugnt vidare minst ett par timmar till. Husse och jag tycker om att ta det lugnt på mornarna.
Men dagens långpromenad håller jag styvt på, då är vi ute i nästan tre timmar. Vi har gott sällskap med andra hundar, pensionärer och övriga lediga hundägare. Vi vandrar i vår skog och leker på den stora ängen. Själv leker jag numera bara med valpar. Min gode vän Cliff, som är en grand danois och jag brukar gå lite för oss själva och filosofera och utbyta erfarenheter. Cliff är en bra kompis som har full koll på hundsällskapet. Han säger alltid till om något blir fel, ingen sätter sej upp mot Cliff inte.
 
Ibland är vi ett gäng, som lägger lite spår, ibland får jag leta upp matte som gömt sej i skogen. Jag är väldigt duktig och läraktig, tycker alla, och om det nu inte vore för att matte och husse är så gamla och lata, skulle jag kanske kunna göra karriär på banorna jag också. Jag vet ju att mina syskon och halvsyskon är väldigt duktiga, men vi är så nöjda ändå. Husse och matte tycker att dom drog en riktig vinstlott den gången för snart fyra år sen, när dom fick ta hand om mej. Och jag trivs rätt bra med mina gamlingar.
Av olika skäl har vi inte varit så mycket på landet i sommar vilket matte tycker är skönt.  
 
   fdb2
 

Det finns nämligen gott om VARGAR som smyger runt stugorna däruppe, och när en varg helt fräckt promenerade in på en grannes tomt, (trots att flera människor befann sig där) och bar iväg med husets gamla katt, fick matte stora skälvan!
Jag blev bevakad som av värsta Säpo, fick inte ens gå bakom huset utan bevakning. Springa och plocka bär och svamp i skogen var uteslutet, kopplad nästan hela tiden var jag, nej det var inte alls kul att vara där så hårt hållen som jag var.

Matte har alltid tyckt ,att det ska få finnas vargar i skogarna, men nu börjar hon allt att vackla lite på den punkten.

Men hemma i vår skog är det lugnt, inga vargar, och vildsvinen har simmat tillbaka hem till Ekerö. Rådjur och harar har vi gott om ,men som ni vet är jag ingen jägare, så dom får vara för min del. En hoprullad igelkott nosade jag på en gång. Det tänker jag inte göra om.
 
Ja, det blev mycket skrytande om min förträfflighet. Har då inte detta praktexemplar till hund några avigsidor ,undrar ni kanske. Jo, men det är matte som tycker det, själv skulle jag inte kalla det för en avigsida precis.
Aldrig har jag haft en sån snuskig hund som du, säger matte och grälar på mej när jag sticker iväg och rullar mej i allehanda kadaver och skit!Helst sån skit som de tvåbenta lämnar efter sej i skogen runt joggingspåren. Matte hotar med att ställa sej och dela ut bajspåsar till löparna. Hon håller mej på armlängds avstånd när vi går hem, och det blir raka vägen till badrummet, mycket duschande och schamponerande stup i ett. Jag är nog Sveriges mest välschamponerade hund, tänk att man aldrig kan få lukta riktigt gott nån endaste gång!
Ibland får jag komma in och leka med grannens dagbarn. Jag fullkomligt älskar barn och vill aldrig gå därifrån. Matte måste slita mej från alla ungar, och jag sätter mej utanför deras dörr med huvudet på sned och gnäller och försöker krafsa på dörren.
 
fdb3
 
Jag har tre labradorkompisar som vi träffar nästan varje dag, och då är det full fart i skogen. Labbarna kutar och letar efter nåt ätbart att glufsa i sej, och själv letar jag som sagt efter andra godsaker.
 
fdb4
 
fdb5
 

Jag är inte så mycket för mat. Matte försöker locka mej med allt möjligt men det har hon inte mycket för. Häromdagen nobbade jag t.o.m. älgstek. Men när jag blir riktigt hungrig äter jag med god aptit, fast det händer förstås inte så ofta. Runt mina mat och vattenskålar finns det aldrig nåt spill, jag har ett mycket fint bordsskick.
 

När vi var till veterinären och vaccinerade mej för en vecka sen hörde jag att matte pratade med doktorn om min säregna inställning till mat. Doktorn klämde på mej överallt, och tyckte att jag var en riktig snygging, välmusklad och slank.
Så där ska en hund se ut, sa doktorn. Hoppas nu att matte lugnar sej och slutar truga, jag äter det jag anser att jag behöver, inte mer. Jag har nämligen bestämt mej för att inte bli fet.
 
Lika försiktig som jag är med mat är jag med mina leksaker. Under mina snart fyra år här i huset har jag inte förstört eller bitit sönder en enda pryl. De saker som jag fick när jag flyttade hit är lika fina än i dag. Jag bär runt dem och lägger dem här och där, men alla är hela. Matte tvättar dem bara då och då.
 
När vi promenerar för oss själva på parkvägarna här ute, ägnar jag mycket tid åt att leta skräp. Jag är en riktig miljöaktivist! Det har blivit en livsuppgift för mej att hålla rent i naturen. Alltid bär jag på nåt som folk bara tappar eller kastar efter sig, burkar av alla de slag, förpackningar, kapsyler, snusdosor, vantar, nappar mm mm.
Här kan man hitta allt, jag har faktiskt hittat en femkrona en gång som matte var kvick att sno ifrån mej.
Numera sen jag blivit stor och förståndig, sticker jag inte iväg med grejerna för att retas med matte, utan släpper dom vid närmaste soptunna för att sedan fortsätta med jobbet och leta efter nästa sopa. Killarna som tömmer soptunnorna här har uppmärksammat mej och mitt idoga arbete och lovat skaffa mej en specialdesignad gul väst som det står "Parkarbetare" på. Det ser jag fram emot!
Min vän Sven labrador är en riktig hejare på att ragga brudar. Han kan dra iväg hur långt som helst för att hitta en. Själv tar jag det lugnt med tjejer, har jag en gång blivit avsnäst, så är det inte lönt att dom kommer och bjuder ut sej när dom är på det humöret heller.
Jag nosar inte på dom ens, en gång ett nej är alltid ett nej för min del, så försök inte med mej!
Jag sätter mej bredvid matte och tittar åt ett annat håll. Än har jag inte träffat den rätta. En av mina bekanta stack i väg en dag i skogen efter en tjej, och fick hämtas nästa dag i Upplands Väsby, hur han nu hade hamnat där. Tur att det hela slutade lyckligt. Men från och med nu är det slutraggat för den killen, om ni förstår vad jag menar. Matte tycker att det är bra att jag är en blyg och försiktig och eftertänksam hund.
Ja snart är det jul igen, men idag faller det eviga, kalla novemberregnet utanför fönstret och vi ska ta vår eftermiddagsrunda.

Det här blev ju en förfärligt lång historia, "gammelmatte" får väl bestämma, om vi ska plåga omgivningen med den, kan undra om nån orkar läsa allt detta.

 

Rött hjärta Många kramar till alla Tans & Tinsare, mamma, syskon, halvsyskon, min systers barn, Pettson, "gammelmatte" Stina,"gammelhusse" Billy, grabben  Eddie m.fl. Alla nämnda och ingen glömd Rött hjärta
 
Er Tillgivne
FABIAN
 
fdb6
           

 

30 november 2009

 

 

Sista avsnittet...

Hej,hej!
Jag har fyllt ett år och blivit firad med tårta,presenter och ja må han leva.

 

fabdbnov2

 

Man får lov att konstatera, att jag nu börjar bli en stor kille. Men jag är lika gladvild som vanligt och busig och bångstyrig. Mitt barnasinne har jag i behåll. "Och måtte du få ha det länge,länge", säger matte, som gillar glada tokar.
När jag var på utställning i Tumba för en tid sedan, hade jag inte den minsta lust att visa upp mej från min bästa sida, man får väl nästan säga, att jag gjorde fiasko istället. Mina stackars handlers hade det nog ganska svettigt på banan.
"Valpig och okoncentrerad, behöver tid att samla ihop sig" stod det bl.a. i protokollet. "Samla ihop sig" det låter knepigt. Hur gör man då, är det svårt? undrar jag. Ja, vi får väl se, om jag vågar mej på nån mer utställning, men först måste jag försöka samla ihop mej. Det blir nog lättare sagt än gjort det.


Avslutning har vi också haft på lydnadskursen, det har gått rätt så bra, jag skärpte till mej mot slutet, lite har jag lyckats lära mej, men jag är ingen champ än på ett tag förstås. Men vi tragglar vidare och är redan anmälda till fortsättningskurs i vår, och sen är det bara att fortsätta med nästa och nästa och nästa.....
Det blir nog minst två år i varje klass för dej, säger husse, som alltid ska vara lite pessimistisk och inte har nån större tilltro till mattes uppfostringsmetoder.
Matte hon tycker att jag är såå klok emellanåt. "Det verkar som om Fabben har en speciell känsla för när han behöver vara extra förståndig" säger matte till husse. "Det har jag faktiskt märkt flera gånger". "Ja du kan då alltid få till det" suckar husse misstroget, som den realist han är.

Jag lekte med tre springertjejer en dag (söta, men ganska malliga) Dom hade många fina meriter av alla de slag, som vi fick höra om. Och många goda och välmenta råd och tips fick matte, om hur hon skulle bära sej åt för att få ordning och lydnad på mej.
Plötsligt dök ett rådjur upp, och vi sprang iväg efter det alla fyra, men gissa vem som kom tillbaka, när min matte och deras husse ropade på oss, ja inte var det springerflickorna inte!
Men hör och häpna, jag vände direkt och kom och satte mej snällt bredvid matte. Oj, vad springerhussen blev imponerad. Han fick sticka till skogs och leta efter sina, arg som ett bi var han, och Gud vet, när han fick tag i dom, vi hade i alla fall inte tid att vänta.
Och matte blev förstås extra belåten och kaxig, som hon så lätt blir, när vi nån gång lyckas visa oss på styva linan. Ja,visst är jag både klok och oförutsägbar emellanåt? "Bäst när det gäller", (ja inte alltid förstås, man kan ju inte vara på topp jämt)
 
Matte kände sej lite lugnad av att jag valde att komma tillbaka så snabbt, för här på våra ängar är vi omringade av rådjur ska ni veta, det är tre familjer med flera medlemmar i varje, så alltid när vi är ute, träffar vi på några, och inte är dom ett dugg rädda för oss heller. Dom står helt stilla och vägrar flytta på sej när vi kommer, så det är alltid vi ,som får gå undan. Bockarna rister på sina hornbeprydda huvuden och skrapar med klövarna och ser riktigt ilskna ut när dom ser mej. Kanske känner dom på sej att jag har en rådjursklöv liggandes hemma i frysen.  Lite upphetsad blir jag när vi möts. Jag har ännu inte riktigt bestämt mej för, hur jag ska göra, jaga eller inte jaga, det är frågan. Men jag tror nog att det är säkrast att låta bli. Matte är bekymrad och ser sej alltid oroligt omkring när vi är ute, hon är så rädd för att jag ska sticka iväg.
Rådjuren här är mångas ögonstenar, så den hund som jagar dom blir inte populär, utan får ett riktigt dåligt rykte istället och det vill inte matte att jag ska få. Hon är väldigt mån om mitt goda rykte.
"Det borde vara skottpengar på dom dj-a hundarna och helst på deras ägare också" har jag hört en elak gubbe fräsa. Hu,så hemskt!
Men koloniträdgårdsfolket tycker tvärtom, dom vill hellre ha skottpengar på rådjuren, så det är oavgjort, kan man säga.

När vi tränar apportering, och lilla Elin 3 år ibland vill kasta min boll eller dummie, så springer jag omedelbart och hämtar apporten och lägger den framför Elins små fötter, och sätter mej lugnt och stilla och väntar på att hon ska kasta den igen.
Då tycker matte, att jag är så klok och förståndig. Med matte försöker jag alltid krångla lite, när vi apporterar, men aldrig med Elin inte. "Ja, tänk vad du har mycket att lära av en 3-åring", retas husse, när matte berättar om, hur duktig jag är.

Varje vardagsförmiddag träffas vi ett stort gäng glada hundar med mattar och hussar och promenerar i skogen eller leker på vår stora "Hundäng", där det är fritt fram för oss att springa lösa och busa och leva om.
Minst i gänget är minipudeln Rambo, och störst är leonbergern Pyret. Passande namn på dem båda två, eller hur? Däremellan är det hundar av alla storlekar och kulörer och åldrar, äldst är storpudeldamen Ebba 12 år, som alltid håller sej på lite förnämt avstånd från oss andra. Kommer vi för nära, drar Ebba upp överläppen och visar tänderna, och det räcker, för att vi ska hålla oss undan. Som mest kan vi vara femton stycken på ängen, och goda vänner är vi allihop, och vi har så roligt.

 

Pyret är den kloka ordningsmannen i sällskapet, och när vi "ungtuppar" blir för bråkiga och busiga går Pyret fram och ryter till med sin barska och mullrande stämma och då blir det genast ordning i leden. Det ser ganska kul ut, tycker matte. Alla har vi så stor respekt för den snälla men stränga Pyret, och vi sätter oss ner lugnt och stilla ett tag innan vi drar i gång leken igen.
Jag fick fatt i ett långt gummiband som matte inte lyckades ta ifrån mej eftersom jag sprang undan hela tiden och retades, men då ryckte Pyret in och sa ifrån på skarpen, och jag släppte bandet bums, så matte kunde ta det. Ja,det är tur att Pyret finns och kan hjälpa mattarna och hussarna att hålla reda på oss. Dom har väldigt roligt åt att iaktta den intressanta dynamiken i vår grupp.
 
"Du ska inte tro, att livet bara består av lek och nojs" säger husse till mej när vi kommer in, så på eftermiddagarna blir det träning på allvar, och det är "sitt och ligg och stanna kvar- kom och gå fot-sök och hitta- apport och loss- och hit och dit- och hej å hå. Ja det är ingen måtta på allt man ska kunna.
Titta åt några andra hundar är inte till att tänka på. Husse, han ryter värre än Pyret, och då är det bäst att lyda, och det gör jag. "Lek har sin tid, och allvar har sin tid" säger husse vist.
Jag blir så trött, så trött efter min träningsexercis, så jag måste lägga mej och sova en lång stund, när vi kommer in.

 

fabdbnov1

 

En sak till måste jag bekänna: Jag har börjat så smått att intressera mej för tjejer.
Matte tycker, att jag är på tok för ung för såna dumheter, jag kan ju inte ens lyfta på benet riktigt än, men nu står jag ändå här i fönstret och spanar in min absoluta favorit,labradorflickan Selma.

 

fabianfonster

 

Jag kan inte låta bli att gnälla och gny när jag ser henne svansa iväg över ängen.
Matte oroar sej för, att jag kanske blir en riktig raggare med tiden. Jag har visat lite såna tendenser, en dag drog jag iväg efter en pudelfröken
(snygg, aprikosfärgad liten sak) och struntade blankt i att matte ropade och skrek för full hals efter mej.
Matte fick gå och hämta mej, och jag fick en riktig utskällning av henne för att jag varit så olydig, men jag viftade bara på svansen till svar, och såg lika glad ut som vanligt. En cocker låter sej inte nedslås så lätt.
 
"Med en god lydnad kan man lösa det där som du kallar raggarproblem" har jag hört husse säga till matte. Hmmm...jasså....Jag undrar jag, det kan nog bli lite si och så med den saken. Vi får väl se. Men husse han tror benhårt på, att alla hundar kan och ska lära sej lyda i alla väder, även en vild och envis kille som jag. "Det är bara att kämpa på, man får aldrig ge upp". Så säger husse, och därmed basta.
 
Ja, nu när jag börjar bli en vuxen hund och den lyckliga, ansvarslösa barndomstiden är förbi, har jag beslutat mej för att lägga ner min dagbok. Det är nog dags för det nu, allt har en ände.
 
Det som från början var tänkt som en liten rapport till "mormor" Stina från min första natt i Hässelby när jag bara var åtta veckor gammal, fortsatte sen av bara farten. Jag och matte kommer nog att fortsätta skriva lite ibland, men nu blir det bara för byrålådan.
Nu tackar vi för oss ,och vi tycker att det är så roligt, att några har velat läsa om mina öden och äventyr från mitt första levnadsår.
 
 
                           Ha det så bra ni alla därute!!
 
                                 Hej hopp i galopp!!

 

                             FABIAN och matte Ulla

 

 

  

 24 september

 

Drama i natten.....

 

Hej, hej!
 
Nu är hösten här. En solig septemberdag for vi till Vrena. Jag skulle få hälsa på min gamle farfar Berra för första gången. Farfar är en distingerad grånad herre som fyller 15 nästa gång. Han kom ut på trappan och välkomnade mej med vänligt viftande svans. Vi gick en liten runda i trädgården bara vi två, innan farfar drog sej tillbaka till sin korg för att vila. Det var så roligt att få träffa farfar och alla de andra i den stora Jutrixfamiljen.
 
Så har vi varit i stugan och pysslat lite inför den stundande vintern. Jag har hjälpt husse att höstgräva i grönsakslanden.

 

fdsept6 

 

En kväll kom den snälla grannen in med ett stort älgben till mej. Han hade varit norrut på jakt och fällt en stor älgtjur berättade han och tyckte att jag skulle få smaka på ett rejält ben.

Himmel, det är ju en meter långt, sa matte, som alltid ska överdriva lite, men stort var det, och tungt och fullt med köttiga, smaskiga slamsor.
Jag blev jätteglad!
Ja, han kan ju inte ligga ute i regnet och gnaga på det sa den förstående grannen. Matte såg måttligt förtjust ut när han la ner det stora benet på köksgolvet. Men desto mer förtjust blev jag. En sån fin present har jag inte fått i hela mitt liv!

Benet och jag blev oskiljaktiga den närmaste tiden. När vi skulle gå på promenad, fick matte nästan slita mej med våld från benet, och gissa om jag hade bråttom hem.

 

På kvällarna baxade jag benet runt på köksgolvet. Men vad du håller på, sa husse, det går ju inte att få en lugn stund härinne. Och så tog han benet ifrån mej och la det utanför ytterdörren. Jag satt och "grät" en stund vid dörren, men till slut gav jag upp och gick och la mej.

Efter ett par dagar hade matte fått nog: Nej nu börjar det lukta skunk här sa hon, det är dags att kasta bort benet!
Jag for upp från golvet med ögon och öron på skaft.

VA???!! KASTA BORT????  Min käraste ägodel som jag tänkte få ta med mej hem till Hässelby.
 
Husse tog med mej på en biltur, och när vi kom hem, var benet borta.
Jag nosade runt en stund på köksgolvet, men nu luktade det bara såpa. Jag suckade djupt och kröp ner på min dyna. Se här, här får du en morot att trösta dej med, sa matte. Jaha, det var då en klen tröst. Jag gnagde håglöst på moroten.
Det verkar som om han har funnit sej i att benet är borta, sa matte.
Tror du ja, tänkte jag.

En dag gick vi ut i skogen, det var lingonröda tuvor överallt.

 

fdsept3

 

Matte envisas alltid med att sjunga när vi går ensamma i skogen. Jag blir som tokig, när matte börjar sjunga, hoppar upp och slickar henne vilt i hela ansiktet i ett fåfängt försök att få henne att sluta. Men förgäves, hon bara fortsätter och fortsätter. Du får faktiskt vänja dej vid min sång, säger hon, du har inget val ser du. Nej så är det tyvärr, allt måste man tydligen  vänja sej vid.
Det duggregnade lätt i lingonskogen.

fdsept4


I´m singin´in the rainklämde matte i med för full hals så det ekade i alla väderstreck.
Jag sjunger för att hålla björnar och andra vilda djur på avstånd förstår du, sa hon. Och nog kan jag gott begripa, att dom håller sig på avstånd. Dom springer nog all världens väg när dom får höra den pipan ljuda över skogen.
Själv borrade jag ner huvudet så djupt jag kunde i lingonriset för att försöka slippa lyssna på olåten.

 

fdsept2

 

Jag är en mycket musikalisk hund annars som gärna lyssnar på Mozarts vaggsång på min speldosa. Den har jag fått av Kalle som har vuxit ifrån den för länge sen.

Men nästan en hel hink lingon rafsade vi ihop till ackompanjemang av mattes truddeluttande, och någon björn hade inte vågat sej fram.
Nej, nu är jag både hes och trött och min repertoar är slut så nu går vi hem, sa matte till sist.
Åh, tack och lov, tänkte jag lättad.

På hemvägen fick jag springa lös. Inga utflykter på egen hand bara sa matte, nu håller du dej nära mej. Och jag var så duktig, sprang en liten bit före och nosade runt på skogsstigen, och så stannade jag och väntade in matte, så hemfärden gick bra, jag fick en massa beröm.

 

fdsept1

 

Nu hade vi kommit fram till sista natten i stugan, i morgon skulle vi fara hem.

Den natten vaknade matte av att jag stod vid dörren och gnydde. Klockan var nästan två. Jaså behöver du gå ut, sa hon. Ja visst, jag viftade ivrigt på svansen. Måste kissa!
Det var svart som i en säck ute, och regnet öste ner. Innan matte i sitt yrvakna och omtöcknade tillstånd hann få på mej halsband och koppel, (hon vill helst ha mej i koppel när det är mörkt), smet jag ut i den svarta, regniga natten. 
Matte stod lugnt kvar i dörröppningen och väntade på att jag skulle "göra färdigt", men jag kom inte tillbaka. Matte till att ropa och hojta, men nej, ingen Fabian!

Med stövlar, regnkappa och ficklampa sprang matte runt och ropade och letade efter mej. Jag hörde från mitt ställe inne i skogen, att hon väckte husse och fick igång honom också. Nu var dom snart ute båda två och sprang runt i det kolsvarta regnet.

Matte lät alldeles gråtfärdig och målade upp det ena skräckscenariot efter det andra: Hade jag blivit överfallen av ett vilt djur? (finns inga, dom har du skrämt bort med din sång matte) hade jag kommit ut på landsvägen och blivit påkörd? (inte en bil på vägen så här dags) hade jag drunknat i ån??!!(men jag kan ju faktiskt simma)
Matte lyckades till och med hetsa upp husse som annars vanligtvis behåller sitt lugn.

Men snälla nån, nu ringer dom väl till polisen snart också tänkte jag.
Skulle jag kanske skälla och ge mej tillkänna? Men nej, jag måste klara av det här först. Var det verkligen nödvändigt att köra in benet under en så stor sten?? Jag slet och drog, och tiden gick.

Jag springer till sjön, skrek matte med gråten i halsen.
Men snälla matte, använd insidan nu. Fattar du inte var jag är? Jag är här inne i skogen och försöker ta tillbaka min rättmätiga egendom som du har tagit ifrån mej.

Matte sprang mot sjön, husse stod kvar på gården. Stackars matte hon halkade och föll omkull på den såphala träbron över bäcken.
Men puh, äntligen fick jag loss benet och kunde börja dra det hemåt, men fort gick det inte. Jag måste stanna och vila och ta nya tag nästan efter varje meter.

Kom tillbaka! ropade husse till matte, så får du se vem som kommer här!

Och vilken syn!!  Vem kommer släpandes på sitt stora älgben inifrån skogen om inte Fabian i egen hög person.
Jag var genomblöt in på bara skinnet, oj vad jag hade fått jobba och slita, ni skulle bara veta ,men här har ni mej nu äntligen. Jag vispade glatt med svansen, så vattnet skvätte och yrde.

Matte skrattade och grät om vartannat och kramade mej och grälade på mej samtidigt, helt på tvärs emot alla regler. Vi gick in, jag fick ta benet med mej. Jag blev torkad och frotterad. Husse tände en brasa i spisen. Åh,så skönt det var att få komma in och vila sej i värmen. Jag sträckte belåtet ut mej på min fäll framför spisen med benet inom bekvämt räckhåll.

Men hur kunde du hitta benet som jag gömt så noga och efter så lång tid, sa matte förundrat. En hel vecka har ju gått? Och varför just nu, mitt i natten?? Ja se det är min egen lilla hemlighet det. Sånt kan du aldrig förstå dej på kära matte.

Jag tycker, att du framför allt varit väldigt olydig, sa husse strängt. Här låter du oss springa oroliga och leta efter dej  i svarta natten och hällregnet. Du ska komma ögonaböj när vi ropar på dej hur upptagen du än tycker att du är. Det här får absolut inte upprepas!
Inget mer nattsudd för din del, har du förstått?? Din matte är alldeles för snäll och släpphänt mot dej, det är nog dags för mej att börja ta tag i din uppfostran på allvar nu, och då blir det andra bullar av, slutade husse sin predikan.

Ja ja, andra bullar, oj, oj ,oj jag slokade betänkligt med huvudet, och lite skamsen var jag. Jag brukar faktiskt lyda för det mesta men det här var ju ett extra skarpt läge ,om ni förstår vad jag menar. Operation "Rädda älgben", Fabian på hemligt uppdrag i natten.

Det var egentligen mitt fel som inte hann få på honom kopplet, försökte matte urskuldra mej.
Spelar ingen roll sa husse, han ska lyda med eller utan koppel. Men i morgon bär det av hem till lydnadskursen igen. 

 

 

Ja oj då, visst ja, lydnadskursen, den hade jag så när glömt. Och jag som gjorde bort mej så gruvligt förra gången. När vi skulle sitta stilla och lugna en stund bredvid våra mattar och hussar, passade jag på att ta mej en vända upp på en närliggande fotbollsplan och jaga boll.
Som tur var, var det bara träning som pågick där, så det blev ingen större skandal.
Spelarna skrattade bara åt mej. Matte skrattade inte. Men jag lovar att jag ska skärpa mej till nästa lektion, så du slipper skämmas för mej igen matte.
Jag ska verkligen hålla mej i skinnet och försöka göra mitt allra bästa, men ett ni ska veta:Jag har såå svårt för att sitta stilla, usch så tråkigt det är. Annars är jag rätt så duktig på kursen, tycker jag själv i alla fall.

Jo, du börjar bli en stor kille nu, sa husse. Det är hög tid att vi får lite ordning och hyfs på dej.
Ordning och hyfs, det låter inget vidare kul, kan det verkligen vara nåt för mej tro??
 
Ja, du ska ju snart på träff med dina syskon, och jag kan tänka mej att "mormor" Stina planerar för gruppfoto då, och då lär vi väl få limma fast dej på trappan, sa husse.

Sen gick vi och la oss, jag sov så gott och snarkade i högan sky.
 
Nästa dag när jag satt säkert instängd i bilen med allt annat pick och pack, såg jag hur matte smög iväg med mitt ben.
Jag slängde ut det i sjön, hörde jag att hon sa till husse. Men då var vi redan på väg mot Hässelby, och inget kunde jag göra.
Jag suckade, rullade ihop mej och somnade.
 
Ha det så bra i höstmörkret alla mina vänner!!
 
FABIAN

 

 

13 augusti

                                                                                                    Sommarbrev.....

 

 

                                                      fabbesommar2

 

Hej,svejs!!


Här kommer lite sommarhälsningar från vildhunden Fabian. Ja,matte tycker att jag blivit alldeles förvildad här på sommartorpet, jag flänger runt dagarna i ända i skog och mark och hittar på allt möjligt kul. Jag är skitig och jordig och blöt och full med skräp och tovor, och varje kväll ställer matte mej på bordet och kardar och kammar och reder ut mina tovor.
Själv tycker jag, att det är en helt onödig procedur, men efter en del protester finner jag mej i behandlingen, men nästa dag ser jag likadan ut igen så vad är det egentligen för mening med det hela, undrar jag.

 

fabbesommar10

 

Jag ägnar mycket tid åt att gräva, jag har nämligen fått en egen rabatt av husse. Den ska ändå bort, sa husse, så du kan få rumstera om i den så länge, mot att du ger sjutton i dom andra odlingarna. Jag lovade och skakade tass med husse.
Och allt vad jag hittar gräver jag ner i min rabatt. Dom åt pizza här en dag och jag fick en kant som jag omsorgsfullt grävde ner.
Efter några dagar när jag kände mej hungrig, tog jag fram och åt upp den. - Usch vad äckligt ,åmade sej matte, men jag tyckte det var delikat.


Men en dag blev det ett riktigt rabalder må ni tro! Vi fick en stor vildfångad lax av en granne. Han la den ifrån sej lite slarvigt på en bänk i lagom noshöjd för mej. När dom sen kom ut för att beskåda fisken var den borta. Själv låg jag på gräsmattan och såg oskyldig ut, men min jordiga nos avslöjade mej

 

fabbesommar3

 

Matte rusade iväg till min rabatt, men tror du verkligen, att jag är så dum matte, tänkte jag, så lätt ska ni inte få det. Nån lax fanns det förstås inte i rabatten, men matte hittade sitt läppstift där istället och blev jätteglad för det, som hon letat och letat.

Jag hoppade upp på trädgårdssoffan och hade riktigt roligt åt allihopa som sprang som yra höns och letade.

.

fabbesommar5

 

Så jobbigt som jag hade haft med att släpa iväg den stora, tunga fisken! 
Djupfryst var den också, den kom ända ifrån Norge förstår ni. Inte tänkte jag avslöja vad jag gömt den i första taget.
Men till sist började jag tycka synd om matte och husse, det var ju lite skämmigt för dom inför grannen förstod jag så jag hoppade ner och gick till jasminbusken med matte hack i häl och där, ja där under busken låg laxen till hälften begravd.
Bara det stora huvudet stack fram. Men så klok han är, sa matte och kramade och pussade mej! Tänk att visa oss var han gömt fisken, du är fantastisk Fabbe, berömde matte.


Då tycker jag, att du som är så fantastiskt klok, kan visa var du har gjort av min högra träsko, sa husse och blängde anklagande på mej. Ja men den ligger ju i granhäcken, tänkte jag och sprang dit och hämtade den och husse blev alldeles stum.


Laxen hade inte tagit nån större skada, vi grillade den sen, och jag fick naturligtvis smaka en bit, fattas bara annat, utan min hjälp hade det inte blivit nån lax på grillen.


Barn har vi haft gott om här, och det är min största lycka, när jag får leka och brottas med dom. Vi leker kurragömma, och jag får leta upp dom en efter en, åh så kul vi har!

 

fabbesommar1

 

Men när dom skulle spela kubb fick jag inte vara med, dom påstod, att jag saboterade spelet, så jag fick sitta med matte i hammocken och titta på bara. Du får sitta på utvisningsbänken Fabbe, sa dom.

 

fabbesommar8

 

Med Kalle 9 år har vi gjort flera utflykter, en älgpark, en strutsfarm, en fäbod och en gruva har vi besökt (jag kan verkligen rekommendera strutsglass, mums).

Det är en fröjd att ha mej med överallt, tycker matte, glad och social som jag är. Men älgarna och strutsarna fick jag bara titta på genom bilfönstret.


Jag har fått en spårsele också, och vi har lagt lite spår. Jag är mycket duktig! En dag la vi nästan ett viltspår. I brist på blod fick det duga med blodpudding som matte gömde på stenar och under barken på tallarna. Spåret kröntes med en bit älghorn, och jag satte full fart, allt hittade jag och fort gick det, inget maskande här inte, rakt på bara. Och då ska ni veta, att det tog en bra stund mellan att spåret las och jag släpptes på. Husse som förstår sej på sånt här gav mej med beröm godkänt!
 
En dag plockade vi blåbär och kantareller i skogen, vi hittade massor. När vi till sist kom ut på landsvägen drog matte en suck av lättnad. Hon är ingen vidare skogsmänniska matte, men nu, väl ute på landsvägen, då hände det. Det brakade och knakade bakom oss!
Ut på vägen klev en älgko med kalv. Jag trodde matte skulle falla död ner. Men som tur var, istället satte hon full fart och satte personligt rekord i löpning, och med mej stretande emot i ena handen och blåbär och svamphinken i den andra så kan ni tänka er, hur det såg ut!

Först framme vid vår infart vågade matte vända sej om. Älgarna stod kvar på samma ställe och glodde förvånat efter oss. Men matte,tänkte jag, häromdagen såg jag, att du stod och klappade en älg med jättehorn i älgparken, och nu beter du dej som en riktig tossa,jag fattar inte den logiken riktigt.
Själv hade jag gärna stannat och bekantat mej närmare med älgarna, men det blev det inget av med förstås.


Ja min tillvaro växlar mellan primitivt torparliv och förortsliv. Att komma hem är också ganska kul, för då får jag träffa mina kompisar. På landet finns det bara en schäfertant, som är sååå trött på mej, så hon vill helst inte veta av mej överhuvudtaget, men här hemma är det liv i luckan, och det gillar jag.


Så fort vi kom hem, mötte jag min vän Ouzo (vilket namn). Han är en tervurenvalp,3 månader yngre än jag, och han kan redan lyfta på benet. Han var jättemallig och sprang och kissade på vartenda träd. Minst femton gånger lyfte han på benet. Jag försökte att inte låtsas om det, men lite avundsjuk blev jag. Jag undrar, när jag....

Och så blir det bad och schamponering för mej, så fort vi kommer hem och jag har också  varit på trimning hos Marie. Min valppäls börjar försvinna, och punkfrillan är ett minne blott till husses stora sorg, den gav mej en sån personlighet, tyckte han. Så han hoppas på en snabb utväxt, vi får väl se.
 
En dag träffade jag på pumi-Rosa som jag haft äran att möta en gång förut. Matte försökte göra oss osynliga, men det var ju omöjligt.

Rosas husse kom glatt hojtande: Hej, hej, har du fått nån fason på din jycke än? Titta på Rosa, hon kan dansa nu också. Och Rosa dansade på bakbenen när hussen dirigerade. Ja,vad skulle vi säga, jag kände mej alldeles tillintetgjord inför en sån cirkushund.


Men jag fick min revansch fortare än anat, ska ni tro. Det kom en joggare skubbande ,och kan ni tänka er, Rosa glömde dans och husse och stack vilt skällande iväg efter joggaren. Jag gjorde en liten ansats att följa efter, men så fort matte ropade vände jag tvärt och kom och satte mej vid mattes sida.

Joggaren fortsatte att kuta med den bjäbbande Rosa i hasorna. Till slut stannade joggaren, nu var han jättearg och skällde ut Rosas husse, så det stod härliga till. Joggare tycker inte om att bli störda i sin viktiga idrottsutövning, det har matte lärt mej för länge sen.  
Hussen lyckades till slut få tag på Rosa, jag tyckte nästan lite synd om honom, men matte såg självbelåten ut.
"Där har du lite att jobba på, sa hon till hussen, det ser inte så bra ut det där, så skulle Fabian aldrig bete sej, det har han i alla fall förstått, att så gör man inte, sa matte skadeglatt. 
Hussen såg lite spak ut, men skyllde på att Rosa är en vallhund som ville införliva joggaren i sin flock. Det var det dummaste jag hört tänkte jag, vad då för en flock.

 

 

Vi sa adjö och gick därifrån, jag så fint fot utan koppel.
Vilken mönstergosse du blev helt plötsligt, sa matte, vad flög det i dej egentligen??
Jag anpassar mitt beteende efter rådande situation tänkte jag. Jag är en mycket klok och vis hund!
 
Och till sist har dom fått bekräftelse på att jag verkligen kan skälla.
Jag blev nämligen utestängd på balkongen av misstag och då skällde jag två bestämda skall för att bli insläppt. Så om det är absolut nödvändigt kan jag skälla, annars håller jag tyst.

Det var allt för nu från världens vildaste och klokaste
 
FABIAN

 

fabbesommar7

 

 9 juni

 

 

Den blomstertid nu kommer...

 

Hej på er alla!

 

Jag är just hemkommen från min morgonpromenad. Min odrägligt morgonpigga matte skulle prompt ut och röra på sej före klockan sex, jag tycker det är alldeles för tidigt, men det är klart,man hänger med.
Men idag passade jag på att spela henne ett spratt, jag fick nämligen, som matte kallar det, ett tok-ryck,och började springa som en galning över ängarna härute och lät mej inte infångas.
Ingenting hjälpte, varken lock eller pock eller hot och vädjanden från matte. Jag var på mitt allra värsta retsticka-humör. Det blev en jättelång morgonrunda, men till sist dök två av mina kompisar upp, och vi satte i gång att leka, och då  kunde matte äntligen hugga tag i mej och få på mej kopplet. Då var matte både sur och frusen och kaffesugen, och klockan var nästan åtta.

Ja,så kan det vara ibland, men jag kan också sköta mej exemplariskt, om jag är på det humöret och vara hur lydig som helst och komma och sätta mej vid mattes sida och vara så duktig  och se så beskedlig ut.

En dag när det var riktigt varmt, gick vi ner till Mälaren, för att jag skulle få ta mitt premiärdopp. För säkerhets skull hade matte satt på mej en lång lina "Man kan aldrig veta, om du tänker simma över till andra sidan, sa hon. Jag har hört talas om en viss Olle, som tänkte göra så en gång"  Men jag simmade lugnt runt en stund, käkade lite vass och blad och kom upp frivilligt och skakade på mej, men stack iväg och tog en tur till, det var kul. Hela huvudet stoppade jag ner i vattnet och lyckades med stor möda och envishet krångla med mej en trädstock upp på land.

 

Och så har jag haft skolavslutning i hällande regn. Vi fick avsluta med en tävling man mot man (eller valp mot valp kanske man ska säga) i nånting som kallas för rallylydnad, jag kom fyra. Ska jag vara helt sanningsenlig, delade jag den platsen med åtta andra förhoppningsfulla deltagare. Det hade säkert gått bättre för mej, om matte bara hade kunnat lära sig skilja på vänster och höger ,men det har hon väldigt svårt för, så det blev lite vimsigt med våran uppvisning.
De tre medaljörerna stod i en klass för sej, och åt dom var inte mycket att göra, men vi fick pris allihop, jag fick en grön liten groda att tugga på.

Men när det gällde nosarbete och budföring tycker både jag och matte, att jag varit klart bäst, även min fröken tittade beundrande på mej när jag gick i sökrutan och hittade alla sakerna som var gömda, på en gång. Jag fick beröm av fröken, och applåder från mina konkurrenter.

Det är ett förskräckligt liv på mina klasskamrater, dom skäller och gapar mest hela tiden när vi har rast och sitter och fikar inne i klubbstugan. Själv sitter jag bara helt tyst och lyssnar på oväsendet. Jag är en tystlåten liten kille, och matte undrar, om jag överhuvudtaget ska få nåt mål i mun nån gång, men husse tycker, att det är det minsta bekymret.  Så fick vi våra diplom och önskades välkomna till fortsättningskurserna i höst. Jaja, den dagen, den sorgen, nu är det i alla fall sommarlov.

Vi är mycket i stugan på landet nu, och jag blir alldeles tokglad ,när jag kommer dit, jag springer ut och in och hittar på bus och rackartyg dagarna i ända. Stackars matte fick springa runt en halv dag och leta efter sin ena foppatoffel ,som jag grävt ner i potatislandet. Till sist fick jag lov att förbarma mej över henne där hon satt på en bänk och såg olycklig ut med bara en sko, så jag gick och grävde upp toffeln och kom med den till henne. Varsågod, här får du, tänkte jag generöst Nämen titta!!! skrek hon till husse, så klok och duktig han är. Jasså, det tycker du sa husse, måttligt imponerad.

 

 

fabian9juni09

 

 

Och husse vakar som en hök över sina pioner, jag grävde nämligen upp en och la den under köksbordet, och det vart inte nån succe direkt, om man så säger. Men förståndig som jag är, springer jag numera runt rabatter och grönsaksland istället för i dom.
Han lär sig fort, säger matte. Hmm,säger husse, som inte låter sig övertygas i första taget.

När vi vandrar på skogsvägarna får jag lov att gå i koppel. Här i de stora Bergslagsskogarna finns det djur av alla de slag ,lo och björn och älg och varg har synts till i trakterna, så här kan man tala om riktiga viltspår minsann, och då och då sätter jag mej ner med högburet huvud och vädrande, vittrande nos och stirrar stint in i skogen. Ibland morrar jag lite till och med. Då blir matte rädd och drar iväg hem med mej det fortaste hon kan.


Matte tycker alltid, att det brakar och knakar och flåsar och brummar i skogen, och hon ser björnar bakom varje sten och buske, hon har nog en släng av björnfrossa tror jag, så lite oroligt att gå ut och gå i skogen med henne är det allt.

 

I ån finns det gott om bäver, tyvärr har jag inte sett nån ännu, men det är många konstfulla boningar och avgnagda aspträd överallt. Och mitt i alltihop på en tuva står den ensamma tranan och ser lessen ut. Varje år står den där på sin tuva i bäcken alldeles ensam, och den har nåt fel på sitt ena ben, jag tror faktiskt, att den bara har ett ben, har matte berättat. Jag tycker lite synd om den akterseglade stackaren. Så fågelhund jag är, gör jag ändå inga försök att skrämma tranan, jag sitter helt lugn och betraktar den bara, men så är jag ju också en ovanligt klok hund förstås.Ibland i alla fall och när jag tycker, att det behövs.

Ja, det är så skönt att det äntligen har blivit sommar. Snart ska jag fara till Brunnby och hälsa på min "gamla"familj, och då får jag träffa mamma och mina syrror och alla andra, det ska bli riktigt kul.

En glad och skön sommar önskar jag alla mina släktingar och vänner och en alldeles speciell hälsning till min trogna vän och supporter från norr.
Hej Camilla!


FABIAN


ps Jag gratulerar mamma och syrran till nya framgångar i utställningsringarna, hipp,hipp!!!

 

 

27 april

 

Skolstart Hej på er alla!
 
Jag har börjat skolan i Vällingby brukshundklubb. Första gången var en teorilektion för mattar och hussar men när vi kom dit, visade det sig, att vi hundar numera är välkomna in i klubbstugan och får vara med både i lektionssalen och cafeterian.
Husse som är en fd.brukshundsinstruktör av den s.k.gamla stammen tog sig för pannan och trodde knappt sina öron. "Hundar i klubbstugan"??? Vad är nu detta för påfund?
Det ingår i det sociala spelet och träningen numera, kvittrade min snälla fröken glatt. Inga hundar får sitta i bilar eller stå bundna vid träden och vara ledsna sa hon Husse såg ut som om han hade en annan åsikt, men som tur var, höll han inne med den.
Nåja, han anpassade sig snabbt till den nya tiden, och på slutet av teorilektionen satt vi i cafeterian husse och jag och fikade och åt mumsiga bullar, medan matte och de andra mattarna och hussarna fick sig en sista duvning. Och i cafeterian sprang det hundar stora och små och lekte och stod i och plaskade i vattenskålar, det var jättekul tyckte jag.
Jaja, nya tider, nya seder suckade husse, men helt övertygad var han nog inte.

På söndagsmorgonen packade vi ryggsäcken med godis, vatten och leksak till mej och kaffe till matte och stack iväg på vår första gemensamma lektion i strålande sol och värme.
Men, herregud ska du ha både korv och köttbullar med dej, sa husse och spände ögonen i mej när han såg packningen. Konstigt att inte hundarna kan göra nånting nuförtiden, utan att dom ska bjudas på en massa smörja, morrade han. Han begriper sig inte på den nya tidens belöningssystem husse.
 
När jag var liten, sisådär 3-4 månader, var jag ganska så lydig och lyssnade lite på matte, men nu är jag hela 5 månader och mycket mer självständig och gör lite som jag tycker och känner för. Du är i snurråldern nu påstår matte, men idag blir det avkoppling och passivitetsträning i skolan, och då ska du få lära dej att veta din plats sa matte och såg lite hotfull ut. Du får inte så mycket som titta åt dina 11 andra klasskompisar när vi kommer dit, har du förstått sa hon, du ska bara titta på mej och hålla dej i skinnet, helst ska du lägga dej ner också.

 

Himmel och pannkaka, tänkte jag, det här går aldrig vägen, jag har ju legat still och sovit och varit avkopplad och passiv hela natten, ska inte det räcka? Jag ville helst rymma från alltihop.

Men det gick så bra, och utan att låta alltför skrytsam tror jag, att jag var bäst i klassen, ingen letade upp sin matte eller husse snabbare än jag när dom fick gömma sig och avkopplingsövningen gick också rätt bra, jag  la mej på rygg och lekte med en pinne, det fick räcka som avkoppling för min del, men det blev godkänt. Vi höll till i skogen och på var och varannan sten låg det en huggorm och solade sig, så helt ofarligt var det inte att vara i den skogen inte. Fem stycken såg vi och jag blev naturligtvis mycket nyfiken.

 

Nu hoppas jag att valparna sover hela eftermiddagen och smälter sina nya kunskaper sa fröken. Jag vill inte säga högt, vad husse sa, när vi berättade det.
Och visst sov jag en stund, hur mycket jag smälte får väl visa sig så småningom. Men när vi gick ut senare på eftermiddagen, nöjda och belåtna med vad vi uträttat under dagen, så råkade jag stöta på Rosa, en pumitjej som var på tillfälligt besök här. "Detta är världens intelligentaste och mest lättlärda hundras" skröt Rosas husse och Rosa fick visa upp hela sitt register av konster: Sitt ligg, kryp, rulla runt, stanna kvar, osv. i all oändlighet. T.o.m. blunda kunde hon. Och hon är bara sju månader, bredde hussen på. Min matte stod där bara och gapade, full av beundran inför detta underverk till hund. Rosa nonchalerade mej totalt, fast jag gjorde tappra försök att få henne lite intresserad, hon stirrade bara på sin husse, redo för nya kommandon. Jag drog iväg med matte därifrån. Rulla runt, som om det skulle vara nån konst! Det fixar jag lätt som en plätt, utan kommando dessutom, helst om det är i ett vattenfyllt lerigt dike, gärna med lite hästskit i.
Vilken mallgroda, den där Rosa!!

 

Förra söndagen hade vi fotbollsderby här, och några killar i ett Black Armygäng blev så förtjusta i mej att dom hängde på mej en gul-svart halsduk, men när vi kom in blev jag kallad förrädare av husse (Djurgårdare)
Nästa vecka far vi till Dalarna och kollar upp, hur vår lilla stuga mår efter vintern, det blir första resan för mej, och det blir spännande.

           Ha det så bra ni alla i min "gamla familj" i Brunnby!
FABIAN

 

 

    1 april

 

X-tra rapport!

 

                                                                                                          Morsning!
 
Spegel, spegel på väggen där.....

Jag blev tagen på bar gärning när jag stod och kråmade mej framför spegeln i hallen  på söndagsmorgonen. Men titta på honom sa matte till husse, han står ju och speglar sej! Dom tittade förvånat på mej och på varann, jag stod alldeles stilla och betraktade min spegelbild med stort intresse en lång stund. Den hunden är både vacker och intelligent sa matte. Hm...sa husse.
 
För kan ni tänka er, jag har varit på utställning och gissa vem som vann, jo jag Fabian. Förutom äran fick jag en fin lila hederspris rosett. Jag är mycket stolt och mallig. Matte har fortfarande inte hämtat sig från chocken, hon som alltid trott att jag varit för lång och ranglig. Där ser man vad hon begriper. Trevlig storlek och typ, det är jag det. Vad säger du nu då,matte?

 

Jag travade på bra i ringen med "mormor" Stina, men hon fick slita hårt för att ställa upp mej, att stå still och bara se bra ut är inte riktigt min grej, fartig som jag är. Men trots det och ostyrig tuppkamsfrisyr, så var jag bäst. Inte konstigt att jag står framför spegeln.

 

Det var en rolig utställning med kompisar i alla storlekar, jag var mest fascinerad av mina amerikanska släktingar som svävade runt i ringen med svingande "kjolar" runt tassarna, jag råkade nosa på en "kjol" som var på väg in i ringen, det var inte populärt förstod jag,för matte fick en tillsägelse att hålla reda på mej.
Men kul var det att få träffa mamma och syskon och "mormor" Stina som jag kände igen på en gång.

Och matte är så stolt och skryter och berättar för alla ,att jag var den bäste, snart är den nyheten utkablad över hela Hässelby, och jag får motta gratulationer ,var jag än visar mej. Även husse som är lite skeptisk till såna här spektakel, som han kallar det, blev nog lite stolt och fotade mej med "medaljen" runt halsen.

                                                                                                     

Men nu är det vardag igen, och min mjuka, rena och väldoftande päls är snart historia, för nu ska vi ut och klafsa i smuts och lera och leka och rulla runt. Det är livet det tycker jag, men matte suckar och längtar efter, att det ska bli torrt och fint. Men solen skiner i alla fall och det är härligt
 
  Hej då så länge!
 
  FABIAN

 

                                                                fabianhpslta

 

 

                                                                                                              

       21 Mars                                                                                                   

 

Magsjuka

Hej alla mina vänner!
 
Lite nytt från Fabian i Hässelby
Jag har varit sjuk, magsjuk, riktigt eländig var jag. Jag ville inte äta, inte dricka,l åg bara och sov på mattes säng och kräktes och hade diarre flera gånger. Usch,vad jag var lessen och trött. Matte hon trodde förstås att jag svalt ett ekollon, som satt sig fast nånstans, men det hade jag inte alls, för alla ekollon har varit översnöade och oåtkomliga ett tag nu när vi har haft snö här.
Ja, vi gick till veterinären, och jag fick diagnosen magsjuka, som är så vanligt här på vårvintern. Vi är många hundar här, och det är lätt att bli smittad. Men doktorn tyckte inte ,att det var nån fara med mig, vi fick en dietlista med oss hem och det var då ingen större höjdare ska ni veta, bläää för risavkok. Matte fick mata mej med en spruta, jag protesterade våldsamt mot den behandlingen, men jag piggnade till ganska fort och nu är allt bra igen. Jag tappade nog en del i vikt, matte tyckte jag såg ut som ett litet benrangel, men nu äter jag som en häst och försöker komma i matchvikt så fort som möjligt.
Det börjar äntligen våras nu, det tycker vi är på tiden. Det är ju förstås väldigt smutsigt här, och jag måste bada och duscha stup i ett, men det har jag ingenting alls emot, och nu håller vi på att träna, så att jag skall acceptera att bli fönad, det går bättre och bättre för var dag. Och snart ska jag trimmas, undrar om jag får behålla min punkfrilla, hoppas det, alla tycker att jag är så söt och klär så bra i den.
Jag har blivit riktigt duktig och förståndig, jag springer inte efter cyklister och joggare längre, nu håller vi på att träna på att jag ska låta bli de vilda djuren som finns härute, rådjuren bryr jag mej inte om, det är lite jobbigare med de retsamma hararna ,som skuttar hit och dit, varför kan de inte stanna och leka? Och matte tjatar och förmanar: Inte jaga rådjur och harar, det ser inte bra ut, folk blir jättearga på oss och det vill vi inte, säger matte.
Men fåglar då? undrar jag, du säger ingenting när jag springer efter kråkor och skator, men matte har inget riktigt bra svar på det, mumlar bara nåt om att jag är ju en fågelhund.
Vi var ute vid brukshundklubben häromdan och jag bekantade mej med omgivningarna.  I backarna där var det barmark och torrt, jag for runt som en skottspole och nosade och spårade. Jag tror minsann att vi har skaffat oss en riktig jakt cocker sa husse. Men jag kommer så fort dom ropar på mej ,och det är det viktigaste, tycker matte .Ja, vi får väl se vad jag ska bli när jag blir stor.
Men min sociala kompetens vet inga gränser, jag älskar alla människor stora som små och alla hundar. Jag har också blivit jättegod vän med en katt som bor i huset bredvid, vi möts dagligen och hälsar på varann nos mot nos, han bor ihop med två hundar så han är van, han spinner till och med när han träffar mej, det låter trevligt tycker jag.
Och i går var det äntligen fredag, och jag skulle trimmas. Matte var mycket mer nervös än jag.
Jag tänker inte lämna honom och gå därifrån ,sa matte. Får jag inte vara med, så får det vara, hörde jag att hon sa till husse.
Men allt gick så bra, Marie var snäll och trevlig, matte fick vara med och se och lära och jag var så tyst och tålig, aldrig hade Marie träffat på en så fin och duktig liten kille som jag. Jag blev trimmad efter konstens alla regler, punkfrillan fick jag behålla, men jag fick med mej lite specialbalsam som ska hålla frillan i styr nästa lördag, när jag skall vara extra fin.
Ja, det var en trevlig stund hos Marie, tre cockrar fanns det där också. Vi kände oss så lättade och glada både jag och matte.
Vi har varit ute och försökt fota mej. Vi får såna mindervärdeskomplex, när vi tittar på "mormor" Stinas underbara bilder på vovvarna, Vi måste köpa en ny kamera, säger husse och tror att det beror på den, och så blir han sur, och undrar varför jag alltid vänder ändan till, när jag ska fotas.
Inomhus är jag ganska lugn numera, jag har slutat bita på saker och ting, nu samlar jag allt vad jag kan hitta och lägger på hög i min sk lekhörna, kuddar och filtar, skor och kläder och alla mina leksaker. Så placerar jag min matskål överst på högen, det ser verkligen kul ut men husse tycker att jag borde gå till en psykolog. Mattes gamla bord som stått stadigt i hundra år lyckades jag välta, det var duken jag ville åt, men både bord och orkiden hängde med av bara farten.
Annars är jag riktigt skötsam, jag kan nu gå både upp och nerför trapporna till mattes stora lättnad. När jag kom på, att jag kunde gå nerför, blev jag så glad ,att jag tog mej en extra vända.
 
 Jag önskar mina syskon lycka till på utställningen i morgon och så ses vi väl nästa lördag, det ska bli spännande att träffas.
 
                                                                                                  Hälsningar till alla!
                                                                                                         FABIAN

 

 

 

 

 1 Mars

 

Snobben

 

Hej alla släktingar och vänner i Brunnby!

 

Här kommer en rapport från busen Fabian i Hässelby. Nåja,jag är inte bara busig, lite duktig är jag också emellanåt. Jag har blivit så lydig(ja vars) och kommer så snällt på inkallning. Även om jag leker och har hur kul som helst med mina kompisar, kommer jag som ett skott, om matte ropar på mej.
Åh, vad han är duktig, säger alla mattar och hussar beundrande, och matte är så stolt och sträcker på sig, och tror att hon är världsbäst på uppfostran.
Men, men, hon skall inte vara för säker, ibland kan det gå snett.

 

Det kom en skidåkare farande över ängen, jag tappade hakan ,så paff blev jag, nåt liknande hade jag aldrig sett förut, vilka jättedojor! Jag tittade ömsom på matte, ömsom på skidåkaren, vem skulle jag välja? Till sist bestämde jag mej, det blev skidåkaren. Jag rände iväg i hög fart efter honom, och nu går det fort, må ni tro. Matte ropade och skrek på mej, men nej, det här var för frestande, jag kunde inte låta bli, jag sprang fram och högg tag i den långa skon. Matte ville helst sjunka genom jorden. Men som tur var, skidåkaren var en snäll en, och jag lever ju högt på min obestridliga charm, så när matte kom fram och började be om ursäkt å mina vägnar, så var åkaren och jag bästisar. Han böjde sig ner och gullade med mej, och jag gjorde ett försök att rycka av honom toppluvan, men matte lyckades avstyra det.
Vilken buse du är, sa hon och satte på mej kopplet.

 

En kväll åkte vi till Bromma och hälsade på den yngre familjen. Dom har en katt, som dom tror, att jag ska kunna bli kompis med. Han är kolsvart och grönögd och stor som en mindre panter, har matte berättat. Jag har länge bävat för detta möte, jag har ännu aldrig träffat nån katt, bara sett en på TV. Apropå TV, så är matte och husse förundrade över, att jag kan sitta still så länge och titta. Fotboll,ishockey och Antikrundan är mina favoritprogram, ibland går jag och kikar bakom apparaten för att se om det finns nån där. Han måste vara väldigt intelligent, säger matte.
Hm...säger husse skeptiskt.
Snobben (ja,så heter katten faktiskt,men det är väl ett hundnamn?) låg och sov på sin eleganta kattsäng när vi kom. Vov,vov hälsade jag glatt och viftade på svansen. Men Snobben, han reste på sig, hög som ett hus, högre än jag, burrade upp sig och piskade och slog med svansen och verkade samla sig till språng. Han stirrade elakt på mej med sina gröna ögon.

 

Nej,hu då, sa husse och tog upp mej i famnen, släpp ut kattskrället!
Och Snobben fick gå ut. Han är en riktig jägare, har till och med skrämt bort en räv från tomten, sa Snobbens husse stolt. Nej,honom tyckte jag inte om. Jag gick ut i köket och vände upp och ner på hans matskål. Där fick du,tänkte jag. Bli kompis med den! Hur gör man då? undrar jag. Nån som vet?
Inomhus ligger jag i hårdträning för att lära mej att hoppa upp i soffor och sängar utan hjälp, än går det inte ,men det är på god väg, jag hoppar högre och högre för var dag. En dag hoppade jag så högt att jag lyckades dra ner en hängväxt, det blev världens brak och en stor förödelse, jord och krukskärvor och blad överallt, jag blev faktiskt lite förskräckt själv och sprang och satte mej i ett hörn. Matte hon sjönk ihop på en stol och såg alldeles uppgiven ut. Jag smög mej fram och la huvudet i hennes knä åh,vad jag var ångerfull. Vad hade jag nu ställt till med?
Men vi hjälptes åt att städa allihop, så det ordnade upp sig till sist
.
Jag gruvar mej lite för den där utställningen som jag ska på. Mina syskon ser så fina ut på alla foton, själv är jag så lååååång och smal, jag får nog inget pris, men det gör inget, här är jag i alla fall bäst och vackrast, så jag kommer med egen hejarklack från Hässelby.
 
                  Puss och kram på Er från FABIAN
           Hej då

 

 

16 Februari 

 

Sorken Hej,hej!
Nu har jag varit till veterinären och fått min spruta. Det gick bra, jag sa inte ett pip. Veterinären var snäll och bjöd mej på godis och tyckte jag var så fin och gullig. I väntrummet satt två jättestora hundar, som var så arga på varann, att dom höll på att börja slåss. Så sjuka verkade dom då inte att vara. Det var jätteläskigt, jag kröp upp i husses knä, lite rädd vart jag.
Men nu är det fritt fram att leka med alla mina kompisar. Jag har så många av alla storlekar och kulörer, och att leka är det roligaste som finns. Alla är så snälla mot mig, dom äldre tanterna kan fräsa till ibland när jag blir alltför påflugen ,men det gör ingenting. Jag är lika glad ändå.
 
Gamle Haddock, som är femton år och har ont i sina ben, får du ta det lugnt med, säger matte och tänk, det gör jag. Haddock suckar och lägger sig ner när jag kommer farande, men jag sätter mig så stilla och snäll bredvid honom,l ägger huvudet på sned och lyssnar på hans visdomsord.
"Vilken klok liten valp" säger Haddocks husse. Jojomensan, det stämmer bra det!
När matte och jag går för oss själva håller hon stenkoll på mej, jag stoppar nämligen allt i munnen ,och här finns det massor att hitta. Igår hittade jag två vantar, en toppluva två nappar en snusdosa och ett par glasögon. Matte oroar sig mest för alla ekollon som ligger i drivor överallt här, och får jag bara en chans, så tar jag ett.
Men det bästa av allt missade hon. Jag travade så fint bredvid henne och bar på något som hon trodde var en brun vante (matte är närsynt, och håller sig ganska lugn, utom när det gäller ekollon) Men gissa vad jag hittat? Jo,en sork, stendöd den stackarn. När svansen plötsligt gled ut ur min ena mungipa ,fick matte nästan dåndimpen, och nu startade vår första stora batalj. Matte försökte med byteshandel. Ha! Trodde att jag skulle byta ut min saftiga sork mot en sketen torr godisbit (om det åtminstone varit en korv, nej inte ens då) Jag kände mej stor, stark och oövervinnerlig, morrade och lät och försökte verka livsfarlig och bet ihop allt vad jag orkade om mitt byte när matte bände upp munnen på mig.  Till sist fick jag ge upp och låta henne vinna. Den här gången. Men när hon böjde sig ner, passade jag på att hämnas, genom att ge henne en riktigt blöt puss. Usch,din äckelpotta ,sa matte,nu blir det tandborstning,när vi kommer hem. Blää,tänkte jag. Så la vi den stackars sorken i en bajspåse och stoppade ner den i en soptunna.

 

Men vi gick sen till blomkiosken och köpte tulpaner, och innan jag hann bita huvudet av nån tulpan,så fick jag en av den snälla damen i kiosken. Var så god sötnos, sa hon. Mmmm, man tackar!

Bär nu hem den här lika fint, som du bar din sork,sa matte. Och tro det eller ej, jag bar tulpanen ända hem. Tänk om nån kunde fotografera oss nu tänkte jag, men det var tyvärr inga paparazzi ute den dan i Hässelby. Som ni förstår tycker jag mycket om att bära saker, både sorkar och tulpaner.
 
Och jag har mött familjen Rådjur, mamma, pappa och deras tre barn stod utanför dörren ,när vi kom ut en tidig morgon. Jag blev alldeles perplex och satte mej ner och tittade på dom, och dom tittade tillbaka en lång stund. Sen gick dom sakta och värdigt iväg över ängen, och jag efter med nosen i backen, jag hade koppel på mej, men jag hade nog inte jagat dom ändå, dom var så många och stora och en hade horn till och med.
 
Nu när vi är ute mer och mer för varje dag ,är det lite lugnare inomhus. Husse har lärt mej (försöker i alla fall) att inte bita i fötter och dra i byxben, inte gnaga på mattor och möbler ,och jag lyssnar och lär. Jag har slutat att bita på husse, det är svårare att låta bli matte, vad det nu kan bero på. Men aralian har dom flyttat upp på ett bord ,utom räckhåll för mej. Jag kunde omöjligt hålla tassarna borta från den, alla nya gröna skott åt jag upp. Nu står jag på två ben vid bordet och försöker nå upp till härligheten, men det går inte. Matte tycker lite synd om mej ,men husse är obeveklig på den punkten. Aralia är en medicinalväxt, som man ska äta ,bara om man har hösnuva, och det har inte du, säger husse. Nähä,det var ju synd!


Men i april börjar allvaret på riktigt, för då börjar jag i första klass i Vällingby brukshundklubb, fast än är det långt dit.
 
              Kramar till Mamma och syrran och alla andra också

 


  FABIAN
 
ps Krya på Dej,"mormor" ds

 

 

 1 februari

 

Träning

 

Hej svejs!
Igår stod det pälsvård och kloklippning på dagordningen. I brist på trimbord fick köksbordet duga, där fick jag stå på en matta. Stå och stå, jag rullade runt mest och bar mig åt. Men genom fönstret i köket kan jag titta ut på vår stora fågelautomat där det finns massor av fåglar och fräcka framfusiga ekorrar som hänger upp och ner för att komma åt maten. Jag lägger huvudet på sned och följer med stort intresse skådespelet där ute.

 

När matte skulle fylla på nya frön häromdagen, hoppade en ekorre in och satte sig på bordet. Matte gallskrek ,och den hoppade kvickt ut igen, det kunde ha blivit en riktig kalabalik annars,och det hade nog varit jättekul. Tyvärr sov jag då och missade spektaklet.

 

Jag blev borstad och kammad, fick tassarna och klorna klippta, det gick fint, men matte oroar sig för att tassklippningen ser lite hemmagjord ut. Men jag tycker att det duger bra.
När husse skulle försöka ta en ståbild på mig, så blev det fiasko. Magen in och bröstet ut, upp med huvudet, vinkla lite på bakbenen, ut med svansen, instruerade matte, men se den gubben gick inte, jag for runt som en väderkvarn, bet henne i fingrarna och levde om, så den bilden kan vi glömma.
Bär du dig åt på det här viset och tar till dina tjyvknep och biter domaren när vi ska på utställning så blir du diskad, sa matte
Jaha, precis som jag blev häromdan, när du satte mig i diskhon och tvättade mina tassar och min mage, tänkte jag. Aj,aj det fick jag ju inte berätta för nån, men jag dröp av smuts när vi kom in ,och badrummet var upptaget, så det var ett nödläge ,kan man säga.
 
Nej, inte diskad på det viset ,du blir diskvalificerad, sa matte ,det betyder ute ur spelet, borta från medaljer och krusiduller, fattar du? Jaja, jag ska försöka skärpa mig, en krusidull vill jag gärna ha.

 

Men nu ska vi borsta tänderna, sa matte, titta vilken fin tandborste jag har köpt åt dej. Gapa stort nu och visa tänderna, det brukar du ju inte ha några problem med i vanliga fall.
Jösses, ska man behöva borsta mjölktänderna, det måste väl ändå vara överkurs, tänkte jag. Jo, för du måste vänja dej tills du får dina riktiga tänder, då blir det tandborstning två gånger om dan, nej jag bara skojar, sa matte, en gång i veckan eller i månaden eller i kvartalet kanske, och då får du tandkräm på också, med leversmak.
Kan man få med fruktsmak, undrade jag, som fått smaka på både äpple och päron och tyckte det var supergott.

 

Ja, dom styr och ställer med mig här, men en sak har jag gjort fullkomligt klar för dom: Några kläder tänker jag inte sätta på mig. Matte fick låna en regnkappa åt mej av en bekant, jag blev jättearg, skällde och morrade och bet och skakade på eländet. Inte om det så regnar spik, sätter jag på mig en regnkappa. Ja, jag vet att min syster var jättesöt i sin rosa kappa, men NEJ, jag vägrar, så vi lämnade tillbaks den och tackade för lånet. Är det riktigt ruskväder så är vi ju inte ute så länge, och fryser jag så får jag sitta under mattes jacka, vi är ju ändå lika skitiga båda två.

 

Men en morgon var det ett vitt snötäcke på marken, vilken lycka, jag sprang som tokig och rullade och lekte, och matte byggde en snögubbe som jag brottade ner. Hoppas, hoppas att det fortsätter med snö och lite kallt.

 

Och så har vi haft ensamhetsträning. Vi kan inte lämna den där vildingen ensam, tyckte husse, vi har ingen bur att låsa in honom i, tänk på aralian och gardinerna som han vill dra i, och skäll och gnäll blir det säkert. Ja, det var ingen hejd på deras förutfattade meningar, men gå ni, det här fixar jag. Dom gav mig ett litet tuggben och gick ut, stängde dörren och satte sig i trappan Där kan ni sitta och våndas en stund tänkte jag. Det blev så lugnt och tyst, jag kröp direkt ner i min säng och somnade.

 

Efter cirka tio minuter kom dom instormande. Var är han,vad har han hittat på, hojtade dom och sprang hit och dit, men snälla nån, jag är ju här i min säng, nu väckte ni mig, jag sträckte på mig och gäspade, viftade lite på svansen gjorde jag också, så dom skulle förstå att jag var glad att se dom ,trots allt. Jag fick beröm och en pytteliten korvsnutt för att jag varit så duktig. Inte rört någonting. Inte sagt ett pip en gång
Det är för att jag har lärt honom vad NEJ betyder sa husse belåtet och tog åt sig hela äran.
Nåja, låt honom tro det, men jag har alltid vetat vad som menas med NEJ, men jag tar det inte alltid så bokstavligt förstås. Ta te.x. mitt älsklingsobjekt, aralian, så pigg och upplivad som den blivit sen jag kom till huset och ruskade om den lite, den skjuter nya stora skott för första gången på åratal. Tur att jag inte lyssnat på alla NEEEJ så fort jag försökt ta mig an den stackaren som stått här och haft det så ledsamt.
Men som sagt, ensamhetsträningen gick så bra, dom kan gärna få gå ut i morgon också.

 

Och så har vi varit till IKEA. Matte skulle fort, fort springa in och hämta vad hon skulle ha,och husse och jag väntade i bilen. Den väntan blev(förstås) ganska lång, husse och jag tog en promenad under tiden, så nu vet jag hur det ser ut på IKEAs parkeringsplats i Barkarby, Man vidgar sina vyer varje dag.
 
Hälsningar till mamma och syskon och alla andra i Brunnby
 
FABIAN
 
ps Jag väger 5,6 kilo nu, lång och slank som en fotomodell, ds

 

fabian10v

 

  24 Januari

 

Uteliv

Vov igen på Er!
 
Idag har vi varit till frissan matte och jag. Det är matte som behöver trimmas och jag fick följa med för att beställa tid. Jag gjorde debut i mitt blå sammetshalsband (ja, man får finna sig i allt) och jag gick så fint i koppel, som om jag inte gjort annat i hela mitt liv. Matte var mäkta stolt och imponerad.
Och hos frissan avstannade all aktivitet när jag gjorde entré, frisörerna la ner sina verktyg och tanterna hoppade ut ur torkhuvarna med flaxande skynken och papiljotterna på ända och alla skulle fram och hälsa på mig. Det blev ett ojande och vojande ska ni tro ingen hade sett nåt så gulligt och en kille, som verkade veta vad han talade om tyckte jag såg så ovanligt klok ut. (Sug på den karamellen ,du matte!)
Det var ett mycket trevligt ställe, dit vill jag gå, när det blir min tur att friseras.
Jag väcker stort uppseende var jag än visar mig, från korvkiosken kom en och undrade om han fick bjuda mig på en korv. Ja men så klart! jag viftade vilt på svansen Men jag hörde varningsklockorna ringa i mattes huvud, men vet hon inte att det är oartigt att tacka nej när nån vill bjuda, så korv blev det. Matte petade ut en ynka flaga, inte mycket större än ett risgryn, som den snälle fick ge mig. Åh, så gott det var. Han får resten när vi kommer hem ljög hon och stoppade korven i sin ficka. Undrar just om jag får nåt mer eller om hon äter upp den själv. Min korv!

 

I blomsterkiosken köpte vi tulpaner, jag bet huvudet av två ,som stod i en hink men det gjorde ingenting ,sa den snälla damen i luckan, det bjuder jag på ,för du är så söt ,sa hon. Bra att veta ifall vi går hit igen.
Vi är ute ganska mycket om dagarna nu, vi längtar efter snö, det har varit så blött och grått. Vi var ute i går och lekte med en apport dummie heter det visst nuförtiden. Jag var såå duktig hämtade och lämnade. Men så dök det upp en cyklist, min första och jag gav sjutton i både dummin och matte och tokrände iväg efter honom. Oj, vad jag kan springa fort nu, upptäckte jag. Och matte fick kuta allt vad hon orkade för att ta fast mig. Cyklisten blev inte ett dugg arg, tvärtom, han stannade och gullade med mig, men matte såg sur ut. Det här måste vi ta itu med ,sa hon. Hur då? undrar jag.
Och till råga på allt kom en joggare kutande, matte högg tag i mig i sista sekunden annars hade jag nog inte kunnat svara för följderna, man är ju trots allt jakthund och dra lite i byxbenen på dom kan väl inte vara så farligt. Men nu  blev det räfst och rättarting och ett långt förmaningstal från matte: Aldrig jaga efter en joggare, det hjälper inte att man är liten och söt, dom kan vara livsfarliga, är alltid ilskna, har ingen humor och vill aldrig leka. Det vet jag av egen erfarenhet ,sa matte .Så hon har försökt också ,ja där ser man. Men det ska bli kul, med ett joggingspår utanför knuten, tycker jag i alla fall.

 

Jag har träffat Winston. Han är nyinflyttad från England och kan ingen svenska, men vi ska nog förstå varann ändå tror jag. Winston är en bulldog, inte så vacker kanske, men jättesnäll. Han har halsband med nitar den lyckosten.
Inomhus råder en viss anarki ,allt är i en enda röra, jag är så pigg och påhittig ,aralian är snart ett minne blott, jag har kommit på att den går på hjul, en liten puff med tassen bara och den bär iväg över golvet så stickor och strån ryker. Skor och strumpor får man alltid leta efter, jag älskar att bita i strumpor, men det skall helst vara fötter i dom det blir liksom lite mer action då.
Men på kvällen är jag så trött, så trött, jag lägger mig tidigt nu för tiden. Jag sträcker ut mig i hela min längd, jag är en riktigt lång kille. Husse undrar, om det möjligen smög omkring nån tax i skogarna runt Brunnby på höstsidan.
 
                                       Hejdå så länge!
 
                                           FABIAN

 

fabfotolj

  

 

19 Januari

 

Fabian och Shakira
Vov på Er!
Nu har det gått några dagar sedan vi skiljdes åt, och lite har jag nog saknat Er. Det har varit lite si och så med min aptit, jag har inte glömt de gemensamma måltiderna med syskongänget, då det var lite kamp för brödfödan. Matte har kokat välling efter receptet vi fick med oss, och det smakade mums. Men det verkar som om aptiten är på väg tillbaks, vi är i köket nu ,och min sekreterare tar diktamen, och jag tar en tugga mat då och då, medan tankarna virvlar runt i mitt huvud ,och jag funderar på vad jag skall berätta om.
Annars är allt bara bra, jag leker och flänger runt som en skottspole och hittar på massor av bus. Husse har utfärdat huliganvarning och hotar med att sätta mig bakom galler. Men kan man bli annat än huligan i detta hus, där man serveras fotboll både dag och natt.
Vår stora gröna växt (giftfri), som står på golvet börjar se misstänkt luggsliten ut, tycker husse, men jag svär, jag har inte så mycket som tittat åt den grönsaken, åtminstone inte vad jag kan påminna mig.   Däremot håller jag gärna till vid skohyllan, och lyckades dra med mig en känga ,som jag gömde under kökssoffan. Åh, vad det var kul ,när husse letade efter den, han sprang runt och hävde ur sig en massa konstiga ord
 
Matte, hon tror att allt löser sig, bara jag får mina nya tänder, Hm..vi får väl se.
 
Vi har varit till Zoo-butiken, jag och matte för att köpa halsband till mig och gissa vad det blev, jo ett blått sammetshalsband. Hörde ni? Sammet!!Va!? är det inte liiite väl nördigt? Och ett koppel med små gubbar på, inte mycket bättre det heller
Själv spanade jag in (och smakade lite på också) ett jättehäftigt halsband svart och brett med nitar i guld och silver. Tänk om...Men det blev det ju inget av med, matte sa, att jag inte kan ha halsband, som passar åt Sankt Bernhardshundar, Jasså!
Men matte ,hon rafsar runt bland leksakerna (att hon aldrig ger sig)
riktigt orolig blev jag, när hon stod och fingrade på en bärsele. Himmel! Hon tänker väl inte...Men som tur var, gick hon därifrån ,och jag andades ut. Jag kan ju faktiskt både gå och springa.
Nu blev det istället en höna ,som såg mer död än levande ut och en illande gul kyckling med jättenäbb (är det Påsk, eller?) Under tiden gnagde jag lite försynt på en helt vanlig tom kartong. Varför kunde vi inte köpt den istället??
 
Och oh,la,la! På hemvägen (jag tar mina "långpromenader" än så länge under mattes jacka) mötte jag Shakira,Hässelbys ja,världens snyggaste taxtjej med långa, mjuka ,kopparröda lockar.
Bara namnet...Shakira (mmmmm....mmmmm...."Hips don´t lie" tra la la)
Jag sprattlade vilt under mattes jacka och ville komma nära den sköna.
Men lite nedlåtande och ointresserad verkade hon allt. Vill väl inte befatta sig med en kille ,som inte är torr bakom öronen (och inte på vissa andra ställen heller, för den delen)
 
Men vänta bara! Min tid kommer.
Om jag bara hade fått halsbandet, det svarta med nitarna.
 
            Pussar till mamma Celine och övriga i min "gamla" familj
 
FABIAN

 

 

15 Januari

 

Vov, vov!

Ja, nu är man i Hässelby, resan gick bra ,jag sov nästan hela tiden,
en stund satt jag blickstilla i mattes knä och tittade ut på trafiken. Intressant!!
Väl i Hässelby släppte matte ner mig på gräsmattan och i ett obevakat ögonblick passade jag på att smaka på ett ekollon. Matte blev alldeles till sig, hon måste ju tycka väldigt mycket om ekollon, så jag lät henne få det förstås.
Så gick vi in, jag sprang runt som en tok och kollade allt, min nya säng, snygg design, skön också och alla fina leksaker, som matte gärna vill leka med, har jag förstått. Själv tycker jag det är lika kul med ett stolsben eller en mattfrans men det vill man tala tyst om, så jag håller masken och leker snällt med matte och hennes gröna drakar, blåa nallar och leopardmönstrade grodor, men om hon vänder ryggen till sticker jag till mattfransen.
Jag har ätit och druckit och kissat och bajsat på tidning till mattes glada tillrop.
Två killar kom igår kväll ,en stor och en liten. Då var jag jättetrött, så när vi hälsat och jag dragit upp deras skosnören, slocknade jag tvärt under en fåtölj.
Men snart var det full rulle igen på mig, men matte vacklade till sängs före tio (hon har haft en hård dag, stackarn)
 Själv var jag uppe med husse och kollade på fotboll, spanska ligan, tror jag och busade lite.
Sedan sov jag hela natten i deras sovrum på ett pösigt duntäcke med min snuttefilt.
Matte väckte mig, människan stiger ju upp före sex och det är på tok för tidigt för mig, så nu går jag och lägger mig igen och sen får vi se vad vi hittar på idag.
 
Pussar på Er alla

 

FABIAN 

 

 

Copyright © 2018 Tans and Tins. Alla rättigheter förbehållna.